Rolf drar sin nya, repade och ålderdomliga kratta över den knappt tre meter långa och en meter breda grusgången som förbinder trottoaren med hans stugtrappa. Träskaftet är lent efter många års användning. Den är konstigt nog meditativ, den här sysslan som han tidigare- och egentligen fortfarande- aldrig ansett nödvändig att utföra. Småsten spritter, gamla löv lyfter och dyker, den rostiga tvärslån gnisslar men gnisslet är hemtrevligt och inte alls skärande. Sixten lurar i det fuktiga vintergula gräset och följer de sprättande gruskornen med en jägarinnas avvaktande hållning. Rolf kan inte påstå att tillställningen igår var lyckad i sedvanlig mening, då krävs att konversationen var stimulerande, att mat och dryck möttes av förtjust gensvar, helst att natten hann skuffas undan av morgonen innan gästen gick hem. Greta satt stel och rakryggad mittemot honom, snörpte ogillande på munnen när han utbringade en skål, smuttade med tvekan, som om hon väntade sig att vilja spotta ut drycken. När bouquetten nådde hennes smakpapiller spärrade hon upp ögonen, som i häpnad. Hon tog en blygsam klunk till och ännu en, mellan klunkarna höll hon upp glaset och stirrade på det. Rolf kunde inte bli klok på henne, var hon en sommelier som misstrodde hans val av dryck? Han vågade inte fråga. Därnäst föste hon runt maten på tallriken, provade dess konsistens, hon la upp en bit röding med sås på gaffeln efter att ha dissekerat en potatiskrokett, det såg ut som om hon undrade vad det var. Sedan åt hon, och det snabbt. När hon var klar hade Rolf knappt börjat på sin portion. Var hon utsvulten, den här gamla kvinnan? Han lade för henne mer, hon protesterade inte. Speciellt kroketterna verkade möta hennes gillande, om han kunde utgå från att det att äta mycket av någonting var en sorts komplimang. Rolf rådbråkade sitt förråd av socialt lämpliga frågor och han fick visserligen svar men de saknade elaborerande. Jo, hon var född i huset bredvid. Hon ägnade sig gärna åt korsord, att läsa och åt sin trädgård. Ja, visst var det en väldigt mild och mörk start på vintern. Greta tuggade på en såsdränkt krokett, lutade sig bakåt i stolen, andningen blev djupare, hon tackade ja till mer vin. Det var då som Sixten valde att komma fram. Sixten hoppade upp i Gretas knä, inte i Rolfs- det sved så att det bultade i tårna- och rullade ihop sig med ett belåtet spinnande. Greta klappade katten, vickade på sitt vinglas. Hon drog en djup suck och tog till orda utan att ha fått en fråga. Vasen som gått sönder hade en gång varit en gåva från henne till modern. Som, utan att tillkänna ge det, gav bort den till grannkvinnan. För en sisådär 70 år sedan. Greta tystnade. Sixten upphörde att spinna. Rolf väntade. Han fick en bestämd nick:
”Det är gott att den är sönder, var inte ledsen för det. Det är inte gott att vara en givare vars gåvor ingen uppskattar. Det är som att hånas, som att ens välvilja inte är värdig. För varför gav mor annars bort vasen? Varför lämnade grannen kvar den i flytten? Det var inget fel på den vasen, men tanken på den, som en sorts symbol, har förföljt mig i alla år. I hela 70 år. Så fånigt.” Gretas hy fick färg och ögonen glans, de var blekt blå, munnen blev mindre spänd.
Rolf såg bojor brista.
När Greta skrapat sin tallrik lyfte hon Sixten ur sitt knä, reste sig upp, sa tack för ikväll och… gick. Klockan var inte ens åtta, hans sagolika pannacotta med hjortron inte serverad. Rolf kände sig förödmjukad. Å andra sidan hade han sällan sett en förvandling ske hos en person såsom hos Greta. Som om allt mjuknade i henne. Han ömmar för henne, trots att hon mest gjorde honom obekväm. Men, tänk så fin hon var mot Sixten.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten