Miira skiljs bryskt åt från sömnen som aldrig hann djupna. Lakanen är vridna, täckvadden i en knöl. Hennes odör skarp som urin, vass. Skräck. Det hon har glömt. KORKEN. Självföraktet en hånande storm, motsatsen till sömnens sälla dimma. Stormen eggar en vakenhet hon ännu inte bär. Sticker hål på drömmar hon närmat sig likt en ökenvandrare sin hägring, samtidigt som hon anar deras bottenlöshet i sin andning. Hon hade tillförtrotts ett av momenten i utforskningen av galantamin och salt bergart. Hon hade vägt, mätt och preciserat. Och mötts av ett par totalt proportionsbefriade, okonventionellt tillyxade kängor. Det dammfria labbet med sina förnimbara, distinkt målinriktade ångor. Kollegor, material, provrörens glasiga kyla. De där kängorna, stoppade av lammull och ragg. Hennes flimmer, ett fyrverkeri hon inte kan dämpa. Miiiirrrro. Miiiirrrra. Miros ögonbryn dansar asynkron cancan till hennes vrålande panik.
Ta hand om honom.
Det säger chefen.
Det säger hjärtat.
Hon glömde att fästa korken. För att hon visade honom till hans station. Där han visade henne hur han genom att löda kakaoblad till spetsar kunde reducera en snöflinga till perfekt konformade gula kristaller som utsatta för värmen från hennes andetag sände ren mylla in i hennes hjärna. Hon ville kyssa honom för det. Hon tappade fotfästet helt.
Hon glömde att gå tillbaka till sin egen station. Hon glömde korken. Och hon var faktiskt besviken när han ville hem och packa upp istället för att följa med på pubrunda med kollegorna. Att vilja ha någon nära utan reflexen att springa därifrån. Total kollaps i minnesbarken där korken guppade, lika förvillad som hon kände sig.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten