En tillfällighet som ingen någonsin vet om, kanske:
Solen skiner på prunkande gräs, glaserar daggen tills den blir ett med brisen. Närande. Förenad. Förvandlad.
Ovetande om sitt vetande vilar en liten pojke på sin äng och en liten flicka på sin gräsmatta, på mage med armbågarna rotade i gräset och hakorna mot fingrarnas flätade korgfattning. Hundratals mil från varandra fjärmade, ändå i tiden tillsammans. I nuet. Ett myggbett på vaden. Jästen från torrt bröd i halsen. Morgonens solvarma bris lekandes i hårstrånas borstiga lugg. Den smuliga jorden som letar sig upp mellan grässtrån, maskrosornas gyllengula resa mot fröställning. Det surrar i luften av binas arbeten, svalorna dyker och sjunger sin längtan efter molnens upplösning så att de får dricka sig otörstiga. Solen som värmer tills den bränner bara axlar.
Den sälla närvaron i växandets kretslopp.
Flera år senare, en perfekt parallell som kan vara en tillfällighet, kanske:
De står böjda över varsin pulpet, med instruktionshäften uppslagna bredvid sig och substanser uppradade i förslutna behållare som väntar på ordnad förening. Resultatet är på förhand definierat och dikterat. Utomhus lever vädret rulle, hos Miira virvlar tunna flingor ystert bland de grå molnen redo att bädda in staden i vinterdvala. Hos Miro kastar regnkaskader guldröda löv mot fönstret, vinden drar i dess brochyrer och gnider mot utstående vener till de spricker sin klibbiga märg över rutan och fastnar. Miro och Miira betraktar var för sig sina olika utomhus och hos båda föds en tanke, samma tanke. Vindens uppåtsträvande kraft. Synkroniserade i tid och rymd ignorerar de instruktionshäftena och häller sedan generöst ingredienserna i en följdordning baserad på täthet och färgschattering ner i sina provrör. De ser ämnena lägga sig i lager efter tyngd och konsistens, som de förutspått. Deras klasskamrater handskas med pipetter och droppar försiktigt rätt mängd i föreskriven ordning från behållarna, dubbelkontrollerar instruktionerna, tungan i mungipan. Inte Miro. Inte Miira. De förbrukar allt. Så river de loss en sida ur häftet och rullar ihop den till en stopp, de för försiktigt in stoppen i rören. De hämtar varsin fön, Miro får springa in i salen bredvid och kommer på efterkälke. Miira har problem med att få in kontakten i den grova dosan, så när de båda är färdiga att gå vidare till nästa moment gör de så exakt samtidigt. De vänder provrören upp och ner och blåser med fönen mot pappret som släpper igenom luftströmmens värme, det tar en stund innan pappret börjar glöda. De släpper inte taget trots att glasröret de håller i blir allt varmare. Och där. Ämnena utvidgas och trycks in i varandra med en rökig dans som virvlar allt häftigare med jäsande färger. Därav spricker rören med ett plötsligt kras, Miira och Miro får glassplitter överallt, främst på fingrarna. Varsin bloddroppe tränger ut ur pekfingrets övre falang. De märker det inte, för provrörens rykande granulat lyfter befriat och seglar uppåt mot klassrummens tak, som rosa, höstacksdoftande moln. Klasskamraterna jublar, ända tills molnen börjar regna och lägger sig i prickar överallt där de kommer åt.
När ögonblicken är förbi skiljer sig berättelserna åt väsentligt, mer än väsentligt. Splittras de, brutaliseras de. Gömmer de varandet under de torra brödens olika kornslag. Får Miira bannor men under överhörning trots allt högsta betyg. Får Miro kvarsittning och städtjänst. Underkänd förstås, ingen ställer en fråga. Svalorna fäller fjädrar som flyter i luftens virvlar, genom snöstormar och orkaner. Tills de klistriga av väta, kyla och föroreningar
faller.
Och en make och en syster ropar på den som tillhör dem.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten