Älskade Clara,
Jag hoppas så innerligt att mitt brev finner dig.
Det är redan tre år sedan vi sågs.
Jag blev rädd. Du öppnade ditt hjärta och jag blev så rädd att allt skulle förändras. Jag hade en bild av oss och allt du sade till mig förändrade den.
Själv hade jag aldrig funderat så mycket på kärlek, män, kvinnor.
Jag är en idiot. Kunde inte se det som var rakt framför mig.
Förlåt.
Förlåt att jag flydde. Lät dig stå där med ditt hjärta i utsträckta händer.
Jag älskar dig.
Jag vill leva mitt liv tillsammans med dig. Jag vill ta reda på hur vår kärlek ser ut.
Jag saknar att dricka mitt morgonkaffe mittemot dig. Hur du kisar under morgonrufsig lugg.
Saknar ditt sneda leende.
Att få bannor när jag pratar för mycket och lyssnar för lite.
Saknar att känna din axel mot min under långa promenader.
Våra diskussioner och gräl om konst och politik.
Nu undrar jag också vad jag har saknat utan att jag visste om det. Att få hålla om dig som min älskade. En kyss, en början, ett slut.
Det har hänt mycket.
Jag vet ingenting om hur du har det och det känns outhärdligt. Men det är mitt eget fel, att jag inte vet. Jag är feg.
Mitt brev, träden, får bära mina tankar till dig.
Jag hoppas att du är lycklig.
All min kärlek,
Selma
Geen opmerkingen:
Een reactie posten