Så här är det:
Miro har trots sin vuxna ålder aldrig bott utan sin syster. Han älskar henne och vet att hon bakom den barska avunden älskar honom tillbaka. Men att hela livet av henne och föräldrarna betraktas som den som ska prestera är både upplyftande och begränsande på en och samma gång. Och här är han nu, mycket tack vare deras uppoffringar. Kroppen saligt varmmasserad av den syndigt långa duschen. Ett pentry till sitt alldeles egna förfogande. Ett klaffbord och två stolar att välja emellan. Han kanske kan sitta på den ena och lägga upp fötterna på den andra? Han kan vila fötterna på bordet om han vill! Det pirrar. Nervositeten han känner för att representera sitt universitet lättar när han smakar det han tror kan vara frihet. Han inte bara måste, utan han vill faktiskt göra sitt bästa. Ingen som kommer att kika över axeln på honom. Det pirrar i hela kroppen, i varandet. Alla möjligheter! Han ställer sig upp på den inplastade madrassen i sängen och gungar. Gungar lite till för att balansera pirret. Hoppar prövande. Hoppar högre. Jämfota, naken och lite generad men glad. Sängen knakar en aning men är tack och lov stadig nog att inte rämna. Han hoppar lite till. Tar ett stort skutt ner på golvet där han följer upp med en dans tills andningen studsar mot revbenen.
I det basutrustade pentryt finns en generös välkomstkorg med matvaror. Matvaror som han kan göra vad han vill med.
Just det.
De tre kokplattorna i pentryt fungerar alla. Vattnet i kranen är ymnigt, rent och friskt, gott rentav. Så när han dansar där, i rummet som han finns i alldeles själv, efter en dusch han prövade tills den faktiskt var sann, kissade i en toalett som spolade rent… Då slår hans fantasi volter.
Han vill jäsa mjölk med fänkålssalt.
Han vill glödga päron i mögelsporer destillerade ur ost och bräsera vettet ur kantareller.
Han vill poppa makaroner. Outsägligt nyfiken på hur det skulle bli.
Han vill spetsa torkat kött med enbärsgas och vidga dess senor till valsande lättja….
Inget av det skulle fungera med tre kokplattor och en mixer. I rockfickan ett passerkort. I minnet en kod. Den bullriga chefens ord: 24- 7, när du vill. Alltid välkommen. Vi förstår oss på kreativa hjärnor här, serru. (Jaså? Verkligen?) Vad du vill. Avrapportera bara så blir det bra.
Vågar han?
Kan han något annat?
A chance in a lifetime. Miro. Ta den.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten