Gryningen som bor bortom stjärnorna denna den mörkaste av dagar slipar spruckna fönsterkarmar med sin längtans glitter och släpper in ett löfte. Gryningen slår vindar till snö och låter den falla i sitt ställe, i egensinniga kristaller som klipper och klappar, väsnas för allt de är värda- och det är mycket.
Champagnens bubblor kittlar struparna. De kärlekstörstande har ingen början, inget slut. De är varma och lena och helt och fullt inuti. Vilans aura får fart och snurrar av nyfödd energi som poppar popcornpop. Vilans aura säger emot sig själv och skrattar.
Det är de öppna ögonen. Receptorerna.
Det är valen.
Det är vägen.
Det är vissheten, långt under längtan.
Och allt detta för att hon drogs mot en doft.
Miro och Miira vaknar just när solståndet vänder. Omtöcknade, oskadda, uppfyllda. En blåskimrande pärla, stor som en fotboll, cirkulerar runt dem.
De ler när snökristaller bäddar åt dem. De är inte längre rädda. Äppelmjuka kinder. Balsamerade rispor. Välsignade solstånd, där universum enas. Balans.
Epilog
Det här laboratoriet har en relik i sin ägo.
En relik som gärna hålls undangömd.
Det ryktas om ett blåskimrande klot, en lyster lika mycket levade i ljus som i mörker, oberoende av omgivningens nycker.
Det är en relik autonom inför världsekonomins förakt gentemot diskrepansen hos tillgång och efterfrågan. Som inte tar hänsyn till rik eller fattig, presterande, egensinnig eller avvaktande.
Där mediciner inte biter, bryter reliken upp banade vägar. Acceptans är inte detsamma som att ge upp.
Att läka är inte samma som att hela.
Det som en gång har gått sönder
Blir aldrig sammansatt som var.
Och tur är det.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten