Miira lösgör sig ur täckets svettiga trassel. Golvet släta kyla mot fotsulorna fortplantar frostnupna toner till bräckt förening med klapprande nerver och varmrökt hud. Kroppen har en tyngd som vill falla ner i bäddens famn. Istället räknar hon timmarna, minuterna. Adderar dem med dragskåpets temperatur, syrans brytningstid och delar med saltets smältpunkt. Hon har en timma på sig. Annars är teamets uppdrag förgjort. Kentaminet är dyrt, av sällsynt ren, potent och giftig sort. Inte lätt att importera. Hennes fel. Hennes fel. Hennes fel, fotsulorna trummar sprickor de få stegen mot badrummet och duschens nålstick. Ölen hon druckit gyllengula krockar mot verkligheten i ångest. Hennes alldeles privata, interna kemiska emulsion. Badrumsmattan har sugit fukt i veckor och gnider sporer av skrumpnad väta mot fotsulorna, täpper till. Måste tvätta. När hon hinner, när hon ids, det vakna ljuset flimrar och kämpar ner sömnsugets dragningskraft med kvidanden. Korken, hon måste få den på plats. Hon har nu mindre än tre kvart på sig.
Kläder. Hårsnodd. Nycklar ner i väskan. Varm kappa. Stor sjal. Glömde nästan skorna. Gummisulor snuddar knappt vid trappstegens trilobiter. Öppen handflata glider över ledstången.
Trottoaren rullar ut sin löpbana, sprakande av nyfångad frost. Brännande lungor, en kvart kvar.
Staden så öde att hennes rusning är overklig, vore det inte för flämtningarna.
Rispan i låret kliar. Blod pulserar i ådror och en rännil lossnar ur sin koagulering. Tio minuter kvar.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten