Miro har tilldelats ett studentrum på Lappkärrsberget. Det är opersonligare än ett hotellrum, en smal säng med plastöverdragen madrass, syntetiskt täcke och en alldeles för lösfjädrad kudde. Sängen är inte bäddad, men stela lakan ligger redo vid fotändan. Inga båtar i storm pryder väggarna. Ingen TV eller telefon. Klaffbordet vid fönstret har sugit i sig cirklar från någon annans kaffekopp. Fettet från sedan länge nerbrunna droppande stearinljus lägger pussel i blekta avlagringar runtom. Han lutar näsan mot bordet och bränner den på en sticka. Hans inre försöker sig på ett försiktigt jubel när han kliver in i sitt alldeles egna badrum. En dusch, en toalett och ett handfat på minder än 2 helkaklade kvadratmeter. I handfatet finns inga sprickor. Under det behöver ingen hink stå. Toalettstolen har sittring och lock. Miro tar av sig sina resesvettiga kläder och kliver in i duschen. Han vrider prövande på kranen. Vattnet blir genast varmt, han mjuknar. Efter tjugo minuters slösaktigt duschande är vattnet fortfarande varmt och strålen lika kraftig. Det är värt ett leende som bottnar i magen, breder ut sig i musklerna och när kroppens alla sensorer.
Miro kliver ur duschen med ett löfte om snar återkomst. Han sätter sig ännu fuktig på sängkanten, madrassen har studs. Det blöta håret ligger platt, han drar det ur pannan. Dagen snurrar sina intryck; resan, ankomsten till laboratoriet, han ler när han tänker på leken med kakaoblad. Ler för att han tänker på Miira. På att han lyckades överraska henne, den där blyga vidjestarka kvinnan som under vistelsen skulle vara hans buddy, vad det nu skulle betyda. Han rodnar och ler, det går inte att stänga av. Myrra. Det var det första han uppfattade när han kom in i laboratoriet ledsagad av den rödbrusiga chefen, han kände doften och ville genast veta var den kom ifrån. Och som av ett under leddes han fram till den. Henne, doften. Komplex och hemlig, samtidigt varm och lockande. Han imponerade på henne dessutom! Den där glansen i blicken när hon sög i sig de gyllene, salta kakaodropparna… Det är bäst att han skärper sig och tänker på annat. Men det spritter och han längtar till morgondagen.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten