Miro har studerat mycket. Läst allt han har kommit över. Luntor, tidskrifter, tunna blad klädda i fnasiga pärmar. Han har lagrat information och upprepat den. Om och om igen. Han drömmer det periodiska systemet, han älskar de drömmarna. I drömmarna drar han grundämnen mot varandra och skapar kanonader som får hans inre att spraka. Miro har studerat, men han vet ringa ändå. Det enda han med säkerhet vet, är att han inte duger till mycket. Hans föräldrars strid som alltid verkade handla om honom. Mamma som ömsom vädjade, ömsom skällde. Mellan det ilsket uppgivna örfilandet som utlöste hennes hemska, blöta hostattacker stöttade hon oförtrutet hans studier och allt det kostade inför den rika framtid hon drömde om att hennes son skulle ge dem alla. Pappa som grymtade när han inte gormade och mellan rapningarna svor alla samtal till stoft. Alltmedan storasyster Sirka slet för att jämka ihop hemmet. Sirka med läppar röda och bittra av malda lingon, fransar svärtade och rykande korta från härdens kol. Miro ihopkrupen över skolböckerna, han och pappret sög i sig av den flackande gatlampans sken tills ögonen värkte. Hans magra nyckelbens skärpa. Sirkas rundningars svällande. Hans ansvar för framtida försörjning, den första att få studera. Sirka som klämdes in i vedermödornas måsten, att laga en middag för fyra på en rova, en bit stenhårt bröd och gräddig mjölk från grannens ko.
För var avklarad tentamen fjärmades Miro alltmer från sitt ursprung. Skammen i orättvisan att han fick lejonparten av familjens tillgångar späddes på av skammen att stamma från dem och rädslan att aldrig kunna återgälda dem. Studierna flöt på lätt, framför allt de i kemi, det var som om elementen talade till honom. Men det de talade till honom om hade intet med prestigefylld rymdforskning eller lukrativa medicinala genombrott att göra. Det handlade om dofter, täthetsgrader och smaker, ja till och med om stank. Det var därför han läste så ivrigt, han letade efter konsistenser och aromer, efter konglomerat och gaser. Han fann dem överallt. I hemlighet placerade han en av Sirkas citrusfrukter täckt av koldamm från härden mitt inuti myrstacken invid utedassets sydvägg. Han grävde kokgropar i skogsranden, enbärsfyllda gömmor bäddade för rester, kålhuvudrens, morotsskav och en sällsynt gång en seg, utspottad bit fläsksvål. Han saltade, sockrade, jäste, torkade, smakade. Fick böta för sin iver ibland och härdades och lärde. Citrusfrukten i myrstacken var hans all time favourite. En till synes förkolnad pärla fylld av komprimerade safter, syrad av myrornas flit.
Men Sirka vakade över honom, föräldrarna slet i honom och varandra tills de störtade sönderfallna ner, och han var kvar med ansvaret att ombesörja sin syster en framtid. En som inte handlade om ätbara doftinfuseringar. En som handlade om ärbarhet och resultat i plånboken.
Så han slutade med sina experiment, men örterna kunde han inte ge upp. Sirkas mat vore oätlig utan dem.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten