Ett pärlband av sparvar stiger från busken framför mitt köksfönster, i en båge, för att återvända in i grönskans bladrika trygghet på andra sidan.
Jag dricker kaffe ensam, väntar inte besök förrän lunchtid.
Nu när jag skriver de här breven till dig Christos är jag en gammal kvinna. Så känner jag mig inte på insidan. Men lederna stramar och minnet bleknar som papper i solen.
Den Gud jag alltid pratade med och skrev brev till tror jag inte längre på.
Jag skrev när mörkret blev för hotfullt på natten. När människor jag älskade försvann. När fulheten och grymheten på den här planeten blev för mycket. När hopp och längtan för någon annans lycka eller läkning blev en eld med flammor så höga att orden måste formas och skrivas. Tacksamhet för pulsen i allt. Kärleken som sipprar genom olivernas grenar och blad.
Jag tror inte på Gud längre.
Kärleken, pulsen, är ett.
Naturen som vi är, en stor och mikroskopisk organism. Hjärtat i alltings mitt är kärlek. Jag är du. Du är jag.
Jag saknar samtalen med Gud. Men inte skuggorna vi skapade i gudens namn.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten