Jag hade så många beslut att fatta, Christos.
Jag talade aldrig om för din far att du var på väg. Såg honom aldrig mer.
Vad var jag rädd för? Att sitta fast vid någon jag inte älskade? Att någon skulle försöka ta dig ifrån mig? Att jag skulle tvingas stanna i Paris? Kanske alla dessa saker.
Träden visste.
Även fast du inte var synlig och inte drömmen om Olivgården heller, visste de.
Bladen darrade på ett annat sätt, väckte mor, sjöng i marken.
Hur säger man det man inte vågar säga?
Hur söker man upp den man älskar med hela hjärtat för att ge bort sig själv? För att bjuda in?
Att samla ihop alla trådar i en enda stund och hålla trådbollen i en öppen hand?
Jag vågade inte.
Clara hade varit den modiga, gjorde det jag inte kunde.
Jag återvände till mor,
till träden,
kavlade upp ärmarna.
Mor visste.
Log ett vargaleende när jag kom hem med min smutsiga resväska, lade handen på min mage.
Jag började arbeta hårt, som den entreprenör och företagsledare jag inte var än.
Du växte och träden gladdes.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten