Kanske drog jag till mig de mörka molnen.
Mor kanske inte talade oro, men jag talade det som ingen annan. Kompletta dialoger i mitt huvud. För visst var det så att allt skulle gå helt fel till slut?
Jag var kreativ i mitt katastrofmålande, det tysta, giftiga skapandet som följde min önskan att skapa någonting som knöt ihop allt jag älskade. En uppriktig önskan att få dela mina träd med hela världen.
En skogsbrand som förintade allt?
Skattemyndigheter som hittade någon regel jag missat som gjorde att vi förlorade allt?
Trädsjukdomar?
Astronomiska tullkostnader?
Det var till slut en gulhyad, reptilliknande tjänsteman från Hälsovårdsmyndigheten som kom till vårt lilla hus för att meddela att vi med våra okontroversiella och icke-verifierade produktionsmetoder som ju enbart var mekaniska och inte tillräckligt uppbyggda av välkända framställningskemiska tekniker, skulle få vår förtäringslicens indragen. Vi var inte längre tillåtna att tillverka olivolja som skulle inmundigas.
Skam. Vrede. Jag hade vetat att någonting skulle hända.
Mörkret fick tag på mig. Fars solighet kunde inte skydda mig längre.
Jag kräktes upp frukosten, vacklade ut och gick under trädens bågar genom alla rader som inte är rader utan böljande vågor på ett hav av liv. Snubblade, grät. Somnade till slut under mitt födelseträd. Och där, i drömmarna, hörde jag för första gången tydligt hur träden talade till mig.
Sök ditt namn.
Kanske ett halmstrå. När jag vaknade visste jag att det fanns en lösning på det som hotade allt jag drömde om, och jag skulle finna den lösningen om jag sökte mitt namn.
Så bokade jag en resa upp till isen och sagorna jag ärvt genom mitt namn, för att söka Selma.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten