Camilla: De krokigaste träden 10

 

Du kom till mig när jag kände mig som mest trasig. 

 

Ändå lyste du som en sol inuti mig från det allra första ögonblicket du hade slagit små, små rötter inom mig.

 

Kanske måste det storma i en människas liv för att blåsa upp utrymme för under.

 

Clara och jag hade varit bästa vänner under flera år. Studerat tillsammans, rest hem till mor regelbundet för familjehelger bland olivträden. Till Claras föräldrar reste vi bara ibland. De hade så många ord. Bilder, förväntningar, besvikelser. De talade oro, gärna och flytande.  Kunde inte begripa varför de fått en sådan tystlåten och konstig dotter. Mig begrep de sig bättre på, jag fick ofta medla i förhandlingar om familjebesök och högtidsfirande.

 

Vi satt ihop från vårt första möte, Clara och jag. Jag funderade inte så mycket på det, var alltför upptagen och lycklig för att sakna annat sällskap. En man, ett äktenskap.

 

När Clara och jag hade studerat färdigt ville Clara jobba och tjäna pengar. Jag ville uppleva Paris och sökte möjligheter att jobba där. Jag hade alltid drömt om Paris.

 

När jag berättade för Clara att jag ville resa till Paris för att bo där en tid, rämnade den mur som alltid verkade hålla ihop Clara. Henne hud ändrade färg. Orden hon till slut spottade ut guppade i strömmar av tårar.

 

 

vem

 

hur

 

förstår du inte

 

Jag kände känslotemperaturen stiga och falla okontrollerat i rummet, som om oväder var på ingång. Det mullrade i marken vi alltid stod på tillsammans. Clara drog djupt efter andan.

 

-       Jag älskar dig Selma. För livet. Och döden. Hur kan du inte se det som din mor sedan länge vet? Jag är din. Jag vill dela mitt liv med dig. Hela mitt liv.

 

Även mina murar rämnade. Den varma trygghet Clara alltid hade varit för mig splittrades som en glasvägg. Plötsligt ven kalla vindar.

 

Från att ha varit min älskade syster, var Clara nu ännu en person som förväntade sig något, ansåg sig ha rätt till något, till kärlek. Jag älskade henne ju. Som en syster. Eller?

 

Jag flydde.

 

Jag skäms att skriva orden. Jag lämnade Clara ensam med frågor och tårar.

 

Skrapade ihop mina slantar.

Tog ett tåg, till Paris.