Miro och Miira står nära varandra. Miro förklarar hur han har tillagat varje munsbit, hur han tänkt, berättar om när, var och hur han skördat och torkat örterna som lyfter varje tugga till nya höjder. Hur ängarna och solen, jorden och snöflingorna inspirerat honom till återskapande. Han förklarar till och med hur det periodiska systemet bidragit till aromernas och konsistensernas levandegörande fusioner.
Miira sjunger i själen. Miro lyfter en sked fylld av manna och hon böjer munnen mot den. Silkeslena element friskas upp av syra, dämpas av knaprighet, hon svävar på moln av komplexa dofter, de flesta tilltalande, vissa med vassa eggar, några kolsyrebubbliga. Miros tunga har lossnat, hans ord i grumlig, flerlagrad och djupt rotad längtan adderar ytterligare en dimension till upplevelsen. Det är den mörkaste dagen, den mörkaste timman och de står självlysande i gemenskap. Miira får en egen sked, vilket hon tycker är lite synd, och tillsammans fyller de sina smaklökar och doftpapiller med ljus och himmel, moln och aska.
Miro, han tror att han dött och kommit till himmelen. Han kan inte sluta prata, sluta mata sin fjäril vingad, han ger henne en egen sked trots att han helst delat en, han anser att respekten kräver det. Hon ska ha sitt eget, att hon möter honom i hans skapelse är salighet nog. Han vill inte tränga sig på, inte pressa Miira. Han känner i djupet av sitt sökande att han delar och att han tas emot. Som han är. Och han vill ge samma i gengäld.
När den sista munsbiten är inmundigad. När värmeljusen flackande slukar de sista stearinresterna. När syre och äppelblom skavts i rispor av saltkoner. De är inte mätta. Inte hungriga. De är viktlösa och jordade, samtidigt. De ser på varandra och vågar skratta. Och Miira slår armarna om Miros famn, för att ge honom en kram av tacksamhet.
Där Miro kommer ifrån kramas man inte av tacksamhet.
Så han kysser henne. Prövande och ömt, men ändock. Han kysser henne. Han kunde inte längre vara återhållsam. Och han hinner inte tänka på ånger, på konsekvenser, deportering, gränsöverskridning. För att just då,
Just då vänder sig syrestärkta äppelblomsskivor ut och in och suger i sig saltkoner. Just då sväljer geosminet bladvävnadens spindelnät hela. Tillsammans, samtidigt. Vågen stegrar sig, vecklar ut sin längtan. Drar allt den rullar över med sig. Tsunami.
En explosion.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten