Vi sjöng fram ljus.
Jag vet inte hur det gick till, men det gjorde vi. Jag och de människor jag hade lärt känna i den grekiska gemenskap som drogs samman av kyrkan.
Kyrkan med alla byggnader och regler, lika avlägsen från mina olivträds hjärtslag som Paris gräddiga högmod. Men i sången. Där var det. Där kände jag den igen, pulsen från jorden själv, kärleken som håller samman allt.
Vi sjöng fram ljus i den mörkaste vintern. Gråblöta trottoarer och fuktkalla sovrum glömdes bort. Lungor och hud som saknade solsmekningar glömdes bort.
Vi sjöng.
Någonstans inifrån steg som vänlig rök den ordning som kärlek skapar. Som Naturen skapar. Högljudda mentala skrän rann undan. Oväsentligheter försvann som ånga. Kvar var bara en önskan att vara i allt det vackra som finns varje stund.
Ett liv. I mig. Du hade kommit till mig och det var självklart att även du skulle födas under ett av våra träd. Förstås.
Jag visste inte hur men jag visste att.
Jag var fri och så även du.
Jag befann mig i ett inverterat äventyr som framför allt lärde mig vad min själ inte längtade efter, samtidigt som det gav mig just det min själ behövde.
Du.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten