- Bara för att du älskar olivträden betyder inte det att det här livet är för dig, Selma.
Att leva i en enkel bergsby och att sköta land och träd, sköta pressning och försäljning. Du ville ju alltid studera, se världen.
- Hur ska jag kunna göra det mor? Det har vi inte råd med.
- Hur vet du det?
Jag suckade. Tittade på sprickorna i våra husväggar, mina slitna kläder, Soppan som stod klar för kvällsmåltiden.
Jag älskade att mor såg mina drömmar. Men det var svårt att nästan ingen annan tyckte om henne. Hon var oförmögen att kallprata och att sluta kompromisser. Hon var JA eller NEJ, det fanns ingenting emellan.
- Jag vill att du följer ditt hjärta, studerar, drömmer fram ett liv som är ditt eget. Du får lita på att din kärlek för olivträden fortsätter att leva inom dig, även om någon annan sköter om träden.
Jag borde ha varit glad att mor gav mig friheten att välja medvetet vad jag ville söka i mitt liv. Det hade far inte kunnat. Olivgården var hans livsblod och han var stolt över att jag kände mig lika förbunden med träden som han. Men jag hade också andra drömmar. Att studera i Aten. Och Paris. Att få vara anonym i en stor stad. Att lära mig språk.
Jag såg i mor det främlingskap jag inte ville ha. Värken efter andra världar betydde att också jag skulle få leva med utanförskap. Det kändes som ett svek mot fars värld att inte välja livet på olivgården.
Någonting kallade mig. Jag var tvungen att ge mig av och leta reda på vad det avlägsna ekot i bröstet betydde.
Sagt och gjort. Mor arrenderade ut olivgården, flyttade in i ett rum i byn och gav med ett knyckligt kuvert med pengar och en solkig resväska.
- Du tycker ju inte om byborna, mor.
- Det är inte sant, Selma. Jag har inget behov av deras sällskap. Det är någonting helt annat. Ge dig av nu, flickan min. Leta reda på din egen Paradisfågel.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten