Miiras gummisulor klatschar mot asfalt. Lungorna värker när de trycker ut syre i musklernas kramp. En kropp ovan att springa men van vid att fly. Hon flyr en skuld utan grund, tung som galaxens svarta hål. Sulorna tjoffar och slissar, bränner asfalt som om de ämnar omvandla den åter till tjära. Miira är äntligen framme vid labbet, kroppen darrar av anspänningen hon klarat trots sin bristfälliga kondition.
Hon knappar in koden och fingrarna studsar på en fyra för mycket. Rött ljus. Hon svär med sammanbitna tänder. Den sammanbitna svordomen bärs av en sugande underström. Hon riskerar att misslyckas med projektet och svika teamets förtroende. En slarvmaja som låter sig avledas av kakaokristaller, som inte ens klarar att öppna en dörr på första försöket. Det virvlar, det svarta hålet drar i henne.
Alla de yttre kraven. Miira kunde inte riktigt hänga med i varför de var så viktiga. Svarta strumpor måste alltid bäras i just de par de var när de köptes, då när de var sammannitade. Nycklar på rätt krok men ytterkläder blev kvar var de än drogs av och fick därmed inte flyttas. Middag samma tid varje dag. Plötsliga skov av generös välvilja, jämte sparsamheten där kronorna lades på hög och gick åt till att räknas. Alla dessa motsägelsefulla instruktioner som hon lärt sig är omöjliga att parera trots en kontinuerlig insats och ett vaksamt minne för detaljer. Det ryckte i ryggmärgen så snart hon glömt något som kanske kunde framkalla bannor. Inte för att hon räddes dem i sig, ibland var de faktiskt berättigade. Hon räddes dem för att hon aldrig kunde reagera på rätt sätt när hon tog emot dem. Då utlöstes timslånga utbrott av gräl späckade med förödmjukade tirader, ofta uppföljda av ett par dagar med tysta terrorleken.
Det där tillitsfulla, förtröstan. Det hon hade förut, innan. Att hon tänkte, att hon var. Hon kunde pulsera i musik när hon ville, veckla ut sina knöliga grenar i dans, aktade sig inte för något eller någon.
Visst snittades även hon av uppväxandets taggar, för vem kan växa utan sår? Men de läkte i sinom tid, hon var en sådan som gärna smorde ärrvävnad mjuk, till allas gagn.
Sedan gifte hon sig. Alltefter tiden gick och nya sår att smörja uppstod blev Miira till Myra. Den som kröp. Ett kryp. Och månen klev aldrig mer fram ur sin skugga. Stjärnorna fann ingenting att spegla. Så är det ännu idag, mer än ett år efter att hon tillslut gick. Hon var så tom att hon inte hade något att förlora. Långt där inne i Myra- stackens barriga, sumpiga röra anar hon ett skimmer, av det hon en gång var. Anar hon eller minns hon? För hon finner ingenting att greppa.
Dagarna, veckorna, månaderna går och hon står ännu kvar i skuggan och letar. Vart har hon tagit vägen?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten