Miro har skickats iväg till främmande land för att främja sin karriär och visa upp sitt universitets excellens. Professorn sa att det var en ära, men Miro visste att han enbart var den representant som kunde undvaras och samtidigt inte skämma ut dem helt. Miro tog bugande emot luntor med detaljerade instruktioner ur professorns hand. Väl hemma förslöt han så många örter och växter han kunde i lufttäta påsar. Rosmarin, sellerifrön och torkade salviablommor. Mynta, verbena och pulveriserad svartrot. Hans barska syster packade en koffert. En traditionell och ärvd sådan från en tid när saker tillverkades för att hålla i generationer. Hon fyllde den med hans slitna, renskrubbade persedlar, den blev inte ens halvfull. Ovanpå kofferten ställde hon med en klatsch alldeles nya lammullsfodrade arktiska kängor. Hon eklaterade summan de kostat familjens besparingar. Familjen, det är numera hon och han. Hon påpekade att de där i väst skulle se att han minsann inte var ett fattighjon, kängorna skulle hjälpa hans karriär. Sirka smattrade instruktioner, förstod han att gripa sin chans? Hans smusslande med de där idiotiska torkade örterna spädde på hennes glöd. Varför skulle han ta med sig dem? Föräldrarna hade lagt allt de tjänade på hans skolgång. Sedan dog de. Och hon stod kvar, stabbig av morotsstuvning och flådd kanin medans Miro fick vistas i världar hon bara kunde drömma om. Det var en skymf att han alltid ville lägga sig i matlagningen hon lärt av mor och farmor. Han verkade inte på allvar förstå sitt ansvar för bådas framtida försörjning och hennes rykte. Sirka misstänkte att all utbildning hade gjort honom arrogant. Dessutom fann hon honom respektlös: Han fortsatte trots bannor att smula blommor och knipsa lökar, fila frön och brygga saltkorn som han strösslade över hennes grytor när han trodde att hon inte såg.
Doften var nog för att framkalla härdsmälta. Nog för att få grannarna att flockas. Ett smakprov, Sirka, stackars föräldralösa nucka, bara ett. Vad är din hemlighet?
Inte konstigt att hon rasade. Inte ens det som är hennes är det helt och fullt. Hon som tvingats uppoffra allt för en lott hon inte ville ha.
Hennes bror ska göra sig ett namn inom kemin, och äntligen ge henne en god inkomst, det är det minsta han kan göra. Basta.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten