Far dog efter en lång dags skördande.
Det hade varit han och jag och alla i byn som kunde hjälpa. Vi knackade loss oliverna med tjocka grenar och plockade sedan upp dem, en efter en, för att lägga i jutesäckar. Långt senare kom näten som gjorde det lättare för oss att skörda, men på den tiden fick vi plocka upp alla oliver för hand.
Far somnade efter en enkel kvällsmåltid. Han hade rökt sin pipa och berättat om grannen Costas nya röda traktor. Med skrovliga händer som målade undermaskinens former mellan rökslingorna bullrade han fram detaljer om motor och däck innan han kysste mig på pannan, mor på munnen och Harley på flanken. Han sträckte ut sig på soffan i sovalkoven och vaknade inte mer.
Efter begravningen hörde jag de andra byborna prata om att jag hade ärvt olivgården.
Jag ärvde inte olivträden. De ärvde mig.
Våra liv var sammanflätade, generation efter generation. Jag hade fötts in i en familj av hundratals Nounas och Nonos, gudmödrar och gudfäder.
När far gick bort försvann den skyddsmur av snällhet, skratt och piprök han omgav oss med. Gift och missunnsamhet från vissa bybor började sippra in i vår familj.
Om jag kunde få en enda önskan, skulle det vara att far hade fått träffa dig. Ni skulle ha känt igen varandra som grenar av samma träd. Hans skratt skulle ha bullrat så att olivbladen dallrade. Han skulle ha burit runt på dig, tagit med dig för att hälsa på vartenda träd. Du skulle ha tjutit av skräckblandad förtjusning när han kastade dig högt i luften med sina valkiga händer.
Jag gav dig hans namn, Christos. Och fast du inte ens visste att han brukade säga det, kallade du oliverna ängelfrukt så fort du kunde prata.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten