Miro trycker in koden. Låset knäpper till och han skjuter upp dörren. Inomhus är det ännu tystare än utomhus, kanske för att luften inte rör sig, för att asfaltens knäckiga slurpande och trädens barksång inte kan färdas genom husets betong. Mörkret i entrén bryts av de gröna ständigt tända skyltarna som visar vägen till nödutgången. Han slipper därför snubbla när han rundar trappan och kommer in i laboratoriet. Det första han gör är att slå på lampan till ljusbordet. Ur innerfickan plockar han fram sina hemifrån medtagna örter. De får liv när han med försiktiga fingerkyssar sprider ut dem på det ljusgenomsläppande bordet. Salviablommornas djuplila skiftningar, skaftens bruna sprödhet. Rosmarinens doftande barr, en doft han nästan kan se röra sig i genomlysning. Han hör sin puls, för hög. Snabbt packar han upp allt han har med sig: Värmeljus, pannor och skålar, painriche, vitlök, en bit inplastad, rökt mörkt kött, en burk med kronärtskockor och en ask kantareller. Och mer än så, en enorm rikedom. Han placerar ut värmeljusen och tänder dem. Han känner sig överväldigad och nervös. Lite hemlig sådär. Kanske en aning kriminell, får han verkligen göra så här? Men örterna på bordet inspirerar honom. Han får upp telefonen och tar flera närbilder av dem. Om han aldrig får chansen igen, har han bildbevis. Det är alltför tyst i rummet. Tystnaden gör honom obekväm, varje slammer hörs, varje steg, vart andetag. Så han scrollar fram Spotify och hittar sin gamle trotjänare Ella. Han ler och sparkar av sig skorna, drar av strumporna och sätter fart, för fantasin kurrar. Han kan bli hemskickad för det här, det tror han. Som att bli deporterad. Men det är värt det, han ska göra det värt det. Han är en matlagningens oskuld med en kemists kunskap, han är en novis till gourmand och doftar sig fram, han är en kreatör som tvingats in i en dvala som nu spräcks. Han är en sådan som alltid presterar och anar men aldrig har känt elden ta liv inombords mer än som en lockelse.
Ur alla dessa uppdämda ingredienser reser sig en lycklig kock.
Under tiden, de där märkligt tickade, osynkade sekunderna, minuterna, timmarna, hinner Miira dricka ännu en öl, skratta så mycket att det började kännas naturligt, tänka att hon kanske kunde släta över hålet i magen ändå, det hål där månskugga svalde stjärnfall till mörker. Under tiden hinner Miira hämta sin kappa i garderoben och därefter, som vore det tryggt, på var sida omges av skränande kollegor som brydde sig tillräckligt för att hålla hennes bulliga armbågar i sina. Miira klättrar över stenlejon under tiden som Miro laborerar, hinner hem samtidigt som Miro lycksaligt komponerar, hon hinner falla i säng, hinner våndas och halvmeditera sig till sömns och vakna i kork- panik.
Miro simmar och dyker, i fullständigt fokus, letar kombinationer och konfigurationer.
Tid är en märklig företeelse.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten