Rummet snurrar. Sängen böljar. Här är jag, säger Miira till sig själv. Här är jag. Jag. Nu. Tankarna rusar sina kometer av ljus och mörker, lastade med stenar som hamrar hennes oroliga, bultande möra kropp. Det brusar när snäckorna hennes öron vördar ekar av kollegornas jargong. Skrattens gemenskap väller fram i flabb som greppar hennes käke i kväljningar. I längtan. Varför inte jag? Varför, varför är jag så komplicerad och oåtkomlig? Hon vet varför. Hon vill tillbaka till jaget hon var innan varför, men klarar det inte. Det dunkar i ådrorna. Hon andas in. Djupt in genom näsan, blåser ut genom munnens flagade läppstiftsrodnad, otvättad, resultatet av snubblande snabbt sänggående. Platt på rygg, hon sträcker ut sin väv över madrassens fjädrar. Fötterna, de är tunga, bubblande, de osar ikväll av brunlila aura. Händerna fylls med vilje av kristaller, blek lavendel täljs runt ögonens hålslagna tecken. Hon andas. I hennes mitt en ek, en rejäl stam som skakar spröda löv till ristande solfångare.
Illamåendet försvinner. Andetagen djupnar. Kroppen släpper vaksamheten. Här är jag. Jag. Sömn.
Hon sprätter till, det är någonting hon har glömt.
Korken. Korken sitter inte i flaskan.
KORKEN SITTER INTE I FLASKAN.
FANSKAPET!!!
Hon kan inte tro det. Miira är den mest nitiska av arbetsmyror när hon väl samlat kraft att krypa ut ur stacken. Inuti den staplas strån huller om buller, här finns inga snillrika stigar, det är därför det kan vara så krångligt att ta sig ut. För vem vet om det kanske ligger en pärla och gnider i bergamott till citrusblank lyster någonstans djupt därinne? Om hon river och rotar i allt kanske hon finner det hon anar i spår av geosminens rödbetssötma, kanske hennes rätta jag döljs under petrichorens leriga murr, särskilt när hon vätt sin stack med tårar.
Det är därför det är en lättnad att arbeta i ett kliniskt rent och ordnat laboratorium. Ett där alla dofter är katalogiserade och har vetenskaplig användning. Ett utrymme där ljud förflyttar molekyler och ett där luften har beståndsdelar som kan förklaras och nyttjas selektivt.
Det är därför hon är i fullständig, vildsint panik nu när hon HAR GLÖMT KORKEN! Stackens väl dolda kaos flyr sitt hölje, likt en dröm om att gå genom stan utan kläder. Fast det här är ingen dröm alls. För Miira är detta sönderfallet. En golgata. Hon hyperventilerar stackens strån tills allt, hela lägenheten är täckt av dem. Det är Miros fel, vad har han gjort henne med sin doft? Miro. Miro. Miro.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten