Oro. Mor talade inte det modersmålet.
De flesta kvinnorna i byn pratade det flytande. Samtalen i de små köken och på vingliga plaststolar längs husväggar smattrade oro över torka, regn, priser, hälsa, otrohet, huspriser, skörden, barnen och barnbarnen.
Mor oroade sig inte. Hon levde, gjorde, njöt av små saker som hon aldrig verkade behöva prata om. Daggiga morgnar. Nyplockade citroner. Broderade näsdukar. Färskt bröd. Ärliga människor. Djur, alla, bokstavligen alla djur. Från köksspindeln till Harley som var lika mycket son i familjen som jag var dotter.
När mor till slut träffade Clara, under vårt andra år på Universitetet, lät hon blicken vila i långa minuter på Claras släta panna, raka rygg, avslappnade händer. Clara mötte mors blick utan ett ord. Inte minsta ansats till ett ord.
Efter minuter som var svettiga och jobbiga bara för mig slog mor handen på låret, reste sig och gick ut i det kök hon sedan några år delade med en grannfru. Tände en cigarett.
När hon kom tillbaka lade hon handen, för en skör sekund, på Claras huvud innan hon satte sig igen.
Clara var, förstod jag, inte bara godkänd, hon var nu del av vår familj. Del av olivträdens spretiga famnar, Harleys mjuka mule och mors egensinninga och pliriga tystnad.
Clara åt sig illamående på Keftedakia och mors kaneldoftande tomatsås. Mors inbjudan in i vår lilla familj var accepterad. Utan ord. Utan oro.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten