Dragskåpet svajar. Glasdörrar skallrar. Miro och Miira kysser varandra med en hunger som kan förklara rummets bävningar.
Ett litet kärl hoppar fylligt av saltat, äppligt syre med en kork som guppar i stormens mitt tills den släpper
släpper taget och flyger en projektils krossande kraft mot dragskåpets glasdörr.
Glasdörren splittras, glasbitar regnar i riktning mot golvet men hejdas av kärlets vildsint erupterande kraft och skärvorna stannar i luften som plötsligt blivit bärande. Det räcker kanske med att en enda kork glöms bort, får torka sin ångest i fred, återfinns i prestationshast och… inte riktigt passar formen längre. Att den därför släpper syre och äppelblom fria att sippra längs randen, låter periodiskt korrekta grundämnen snurra och skava och tillslut lyfta när de äntligen finner utrymme att bära fjärils vingar…
Miro och Miira faller mot golvet, rullar sammansatta in under ett bord. Den där doften, den att bada i. Den som sjunger själen till ett sprittande fyrverkeri. Sällhet i explosionens epicenter.
Kraften hos den kemiska reaktionens saltade äppelsötma binds vid glasfragmenten och magnetiserar dem. Kvartssand och kiseldioxid, de splittras men dras åter mot varandra i en supersonisk blåtirad krock. I krocken går all luft som finns att hämta i rummet åt.
Ett klot faller, ett golv spräcks. Utan ljud, för utan luft inget ljud. Miro och Miira svävar tyngdlösa med armarna om varandra. De är syre. De är ljud.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten