Miro experimenterar, gör så i timtal, av det man säger sker av hjärtats lust. För honom är det en förening av allt han lärt och vill göra olärt, en sinnlighet bortom sinnenas begränsningar, han andas ingrediensernas rytm och tar på deras sång, förädlar kombinationer och konsistenser med hjälp av eld, is, rök och vakuum. Hans skaparvågor utan strumpor och skor sköljer fram i det behagligt tempererade rummet. Flera av stationerna är igång med olika koncentreringar, rostningar och mixturer. Han känner sig som en mästerdirigent. Av misstag råkar han stöta till dragskåpet, men det står stadigt och han dansar vidare. En av laboratoriets rullvagnar har en glänsande arbetsyta av pressad marmor. Han lägger upp halstrade, vakuumkomprimerade och vitlöksingjutna brödskorpor runt kanten på marmorstenen. Han fyller en bägare med först torkade, sedan syrebadade lätt krossade örter. Kombinationen blir ett äktenskap som glänser och oljar hans luktorgan med sin äng. Det rökta, till sönderfall stretchade, glaserade och runtom kolbräserade köttet får vila i mitten av stenen. Han är speciellt stolt över sina uppsvällda, krispiga men samtidigt möra makaroner. Utan salt smakar de inte mycket, med salt och dessutom en gnutta socker förhöjs knapret till syndig njutning. Och där finns mer. Mycket mer. När han dukat upp hela sin festmåltid dansar inte kroppen längre, som den gjort under den fröjdefulla tillagningen. Han stänger av musiken och stillnar. Går in i en alldeles privat andakt. Han har förenats med sig själv, presenterar sig själv för sig själv. Det är verkligt overkligt, overkligt verkligt. Ordlöst rogivande och ändå eggande. Hans mage kurrar, hans fantasi vill ha mer. Och Miro bävar för tomheten och längtan efter mer av samma men annorlunda som kommer att fylla honom när kvällen är över. Han vill finnas kvar i det overkliga verkliga. Det är allt. Ögonen tåras. Försiktigt lyfter han en första kreation till läpparna. Men istället för att destillera smaker med sina förväntansfulla papiller rycker han reaktivt till när dörren därute smäller i väggen och hastigt slår igen. Han sväljer munsbiten som består av pepparrotsbrässerad rökt kronärtskocka i sprödkavlad luftfriterad brännässla så hastigt att smakpapillerna skriker av besvikelse och andningen stockas. Han hör tjofset av springande steg. Han ser ett yrväder flyga fram till dragskåpet han inte vågat testa eller ens kika in i på grund av de gifter som kan döljas i det och han hinner inte gömma sig. Han står där, helt synlig och helt verklig.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten