Det synes inga stjärnor. Månen står i skugga och sväljer rymden, storknar, dess fjäll skubbar all reflektion till stoft som slukas av kratrar. Kylan sväller. Jordens granit drar sig inåt, yta polerad av väder och steg krackelerar och spricker.
Och det blir tyst.
Enbart ogenomtränglig massa återstår.
Det finns en fryspunkt för syre.
Den där det som lever imploderar. Den där det som flyter ovanpå expanderar.
Vad kan då blåsa en vacklande flamma att ta sig ut?
Champagnens bubblor spänner strupen, den kan inte längre vråla.
Den kärlekstörstande vrider sig mot jorden, hård och stel och oförlåtande. Plasten i yogamattan poppar, popcornpop.
Men
Där finns,
Trots allt,
Receptorer
Ohejdbart kittliga kan de blottlägga vissheten,
Den som så länge vibrerat dold i djupet under längtans flugtäckta sirap.
Och detta för att hon drogs mot en doft. Allt detta för näsborrarnas fladdrande känselspröt. Det var en Doft som utmärkte sig genom sin avsaknad av choser. Det fanns ingen lögn i doften. Ingen sanning. Det var en doft som inte dömde. Som inte jämförde. Ingen manipulation av något slag. Den saknade stärkelse, saknade umami, hennes receptorer sniffade, först upprört sedan allt mer nyfiket. Det var en doft som hon var obönhörligt ett med. Ett ingenting, bortom inget. Som om hon försökte fånga ett väsen med sina sinnen.
Ett väsen hon kunde ha badat i.
Om hon hört till
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten