Miira jagar tiden. Tiden som utan att räkna tick lättjefullt låter gaser flyta in i varandra och atomer gnida i långsamma skavande krockar, låter saltkristallers klippiga toppar raspa mot tunna skal. En strid om herravälde brygger spänning i ett brämat litet kärl utan kork i ett dragskåp som jämkat syre till stillastående lågtryck. En liten stöt är allt som krävs för att en ensam syremolekyl ska lossna vid glasets rand. Och där finns Miro som valsar och sjunger, han puffar till skåpet när han svingar förbi på väg mot en rykande kantarell. Därmed får syremolekylen den skjuts den suktat. Den glider, den slickar kärlets insida med lätta, för människoöron ohörbara, suckar.
Miira närmast flyger in i laboratoriet, helt utan andning, med ett sus i kroppen så starkt och ett fokus så stressat att ingenting förutom dragskåpet, kärlet och den nätta korken som ligger torr bredvid det existerar. Hon stannar vid skåpet, stillar sig tillräckligt för att kunna skjuta upp glasdörren, handen skakar när hon lyfter korken och trycker ner den. Där den passar perfekt. Kanske alltför perfekt. Där pressar den försiktigt en ensam slickande syreamolekyl djupare mot gaserna. Så att den äntligen kommer åt att slörpa för allt den är värd och således trycka kärlets innanmäte mot salta toppar som sticker. Tiden låter sig inte längre jagas, den bidar sig. I ett kärl. I ett laboratorium. Miira drar igen glasdörren till vakuumskåpet, lutar pannan mot rutan, flämtar, blundar, vill ha luft men lungorna krampar, drar ihop sig och vidgas för snabbt. Hon har ingen aning om vad hon just har gjort.
När hon glödgande varm, rinnande av svett, full av hackande andning får tag på vettet igen är det något som inte stämmer. Det sterila laboratoriet doftar. Karamelliserat socker, grillat kött, mustigt hav. Det är något som är riktigt fel. Det är någonting som är riktigt rätt. Någonting som krumbuktar och stojar med näsans flimmer.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten