Första dagen på skolan där jag skulle lära mig det som sedan skulle ta mig till Universitet mötte jag Clara.
Hon var liten, gråhyad och hålögd. Luggen hängde i flottiga testar. Hon stirrade på mig med kolsvarta ögon när jag klev in i klassrummet.
Jag stirrade tillbaka.
Det ryckte i hennes mungipa.
Jag mindes fars arv och klev fram med stora steg, sträckte fram handen.
- Selma.
Hon tvekade ett ögonblick, men mungipan gav med sig, drogs uppåt och blottade en rad med sneda, gula tänder.
- Clara.
Jag satte mig bredvid henne och förseglade en vänskap som skulle leva och växa ett helt liv.
Kanske hade jag en skyddsängel i far som hjälpte mig med allt som bara hände i mitt nya liv. Clara. En litet rum som jag kunde betala, på en dammig gata mitt i den stora staden. Ett extrajobb i ett kök, där jag framförallt fick skala potatis och diska, men även hålla familjerecepten vid liv och ta med mig gratis mat hem.
Men jag tror inte på skyddsänglar längre.
Far lämnade den här världen. En del av honom lever i mig. Men han seglar inte omkring här som en ande eller ängel. Då hade jag kunnat känna honom.
Det oåterkalleliga, att han är borta, är sant.
Han är inte här.
Men kärleken vi delade värmer mig fortfarande på insidan.
Vi tog oss till Uni, både Clara och jag. Hon hjälpte mig finna min väg i Aten. Jag hjälpte henne att vara lite mer människa och lite mindre grå mus.
Det var en fin tid, Christos.
Jag var lycklig.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten