Under resan hem vecklade tankarna ut sig som våta och kladdiga fjärilsvingar som nu äntligen fick torka, tillta i färg och kraft, breda ut sig. Jag kunde inte sova en blund.
Jag såg kunderna, flaskorna, oljan, paketen, kontakterna, jag såg Olivgården frodas och jag såg dig Christos. Hur du skulle få växa upp under träden, med träden, med mig och mor…och innan jag hann stoppa tankens skutt såg jag Clara. Hjärtat drog ihop sig för att parera de tankelösa sprången men det var för sent. Jag längtade, hoppades, sörjde.
Sorgen fick inte fäste, jag hade fått hjälp, på något vis, av träden eller av en välvillig naturkraft, att slå in på nya vägar för vårt familjeföretag. Det fanns hopp.
Efter en lång, pirrig resan var jag äntligen tillbaka i vårt lilla hus, hos mor. Jag klev in i hallen, ställde ner resväskan och smög in i köket för ett glas vin innan jag skulle försöka sova, äntligen.
Mor satt vid köksbordet. Hon väntade på mig. Kramade min hand, pekade mot det glas hon redan fyllt med vin. Plötsligt landade allt som hänt. Jag snörvlade i hennes famn, hon som alltid var där, närvarande, i allt.
- Vi har fått hjälp. Vi kommer att kunna gå vidare, mor. Jag är för trött för att berätta allt nu, men vårt familjeföretag kommer att överleva. Till och med växa tror jag.
Mor nickade, men hon väntade fortfarande. Jag insåg att hon väntade av en annan anledning.
- Vad är det mor? Har det hänt någonting?
Hon log, torkade en tår. Nickade mot mitt sovrum. Kysste min panna och drog sig sedan tillbaka till sitt eget sovrum.
Någonting hade hänt. Någonting stort. Nu kände jag träden, pulsen, rötterna som höll mig.
Jag öppnade dörren till mitt sovrum. Du låg och sov, som alltid, i min säng. Bredvid låg Clara. Hon sov. För en sekund kändes allt som en dröm. Fortfarande yr av sömnbrist och timmar i bussar och flygplan satte jag mig på sängkanten. Du låg tätt, tätt intill Clara, som om du känt henne hela ditt liv. Ni sov djupt båda två. Mina stora kärlekar, trygga hos varandra.
Rädd att störa det stora, detta största, lade jag mig så försiktigt jag kunde bredvid Clara.
Du och jag och Clara. Träden.
Visst var det så, att jag precis som Selma, var förd av en god stjärna.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten