Miro går lite snett av tyngden i kofferten. Han tror inte att laboratoriet har en mixer, en stekpanna, kastruller och byttor. Så de har han packat med. Han tror inte där finns tallrikar och bestick, värmeljus och skålar… Han vet däremot vad som säkert finns där. Brännare. En grafitugn, en sådan har han aldrig tidigare fått prova, hans leksinne rister av lust. Gas att ryka späckad med vad han än hittar på. Ett effektivt torkskåp. Mikroskop och ångskåp. Hjärtat jublar men stegen snubblar över den rättfärdigas tvivel. De här snälla människorna tar emot honom, ger honom tak över huvudet och dessutom en överlastad matkorg i generös välkomstgåva. Är det han nu är på väg att göra samma som att utnyttja dem? Matvaror och labb, de går inte ihop i allmänhet. Vilket Miro tycker är galet eftersom hans avsikt är att just laborera. Visserligen för att uppnå ett förhoppningsvist hyfsat ätbart resultat, men ändå. Han stannar till och rätar på sig, svajar stadigt i skorna. Han lovar att han ska lämna allt rent och på rätt plats efter sig. Luften är kall. Han känner doften av snö närma sig. Asfalten burrar upp sin svärta inför det kommande frostnypet, han drar in kvällens tystnad. Gatlyktornas gula sken får de stelnande grässpröten vid vägens kant att gnistra. Han lyfter foten från asfalten. Han rör sig utanför de regler han lärt. De han hållit sig till för att inte såra, för att passa in. De han slitit så för att hålla sig till, för tyngdkraften har alltid varit en annan, en tvärsemotig. Han ställer ner foten i gräskanten, känner grässprötens gummilika motstånd under sig, nästan frusna och knastrande men ännu inte riktigt. Det här är ett sådant där ögonblick. Ett av djupaste liv. Ett nu fullt av möjligheter och ett förflutet fullt av målinriktning sammanstrålar och fylkas och dallrar av närvaro. Tvivlet släpper. Ivern segrar, kofferten svänger. Ögonblicket är förbi, han hör inte spröda grässtrån börja knastra, känner inte jordens toner stelna, lusten är för stark. Förväntan.
Vid samma tidpunkt sitter Miira vid ett bord på kollegornas stamhak. Hon har en stor stark framför sig och en skummustasch lite lekfullt på överläppen. Kollegorna skrattar och överröstar, de stöter i varandras sidor med armbågar, vassa bågar klädda i mjukt tyg. De delar äran att arbeta i det renommerade labbet, de delar en inbördes kamp om de mest prestigefulla projekten. Miira anser sig vara underst i hackordningen, därför är det hon som har det största leendet. Passa in, passa in, passa dig… Miira har ingen ambition, inte som de andra. Så länge hon inte gör fel är hon lugn. Helst vill hon vara rebellisk och modig, hon minns bara inte hur man gör. Hon sväljer en klunk av den beska ölen, slickar skummet från överläppen, en narr är hon i alla fall inte.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten