Miiras svettiga panna mot det svala glaset. Flämtningarna. Och sedan det drömlika, bisarra. Väldofter. Detta är ett laboratorium, allt är möjligt, men såhär? I en inte särskilt graciös manöver vrider sig Miira runt, pannan byter plats med bakhuvudet.
Där står ingen chef. Ingen mellanchef. Ingen ambitiös kollega eller nattarbetande städpersonal.
Där står Miro.
Miira lösgör bakhuvudet från glasdörren. Hennes springfuktiga hår i en statisk krona över glaset. Det behövs inte mycket, bara ett enda hårstrå som fastnar i glipan mellan dörr och innanmäte. Äppelschampot Miira använt är eteriskt och faller mot materia för att inte förflyktigas. Korken som stått overksam och i sin helhet åtkomlig för påverkan har skrumpnat. Inte mycket, men tillräckligt. I det nästan stilla skåpet rister atomer från ett dygnsgammalt äppelblomschampo och dalar mot brygdens bräm, kliar sina flavonoider mot den lätt skrumpna korkens rand och finner en lucka. Förenar sig med en syremolekyl som zoomat in sig på den salta lockelsen i kärlets botten.
Miro är varm. Håret på ända, skjortan uppknäppt över ovaxad bröstkorg. Samtidigt som Miira ser hans bara fötter, finner hon hans grova kängor i hörnet bakom honom.
Hans doft.
Rummet fylkas av värmeljus som tagit svaj. Svajar av flämtningar och storkningar. Deras, hennes och Miros.
Bakom Miira fäller en syremolekyl en suck, ett belåtet fläskstänk när den tung av äppelblom spricker mot saltkristaller. Den första vågen bildas, ännu trög och seg, den som när föreningen väl kommit igång på riktigt ska stegra sig till en brusande bränning. Det är ett öde som påbörjas, för sent för att hindras. En liten stormbubbla vinkar från blandningens yta. Ingen som ser det.
Miro harklar sig: Hungry?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten