Miira tar in rummet. Värmeljusen, den marmorerade rullvagnen täckt av delikatesser, Miro. Hans ögonbryn i synk med hårets upproriska ofriserade virvlar, hans ögon gnistrande bakom stekflottiga glasögon, kindernas av skaparlycka avslappnade mjukhet. Det är som om han passar ihop med sig själv. Och så dofterna, aromerna, ett intrikat sammelsurium som hon nu badar i. Springturen har bränt de sista murkna jästkornen från ölen, hon är svettig men stark, en mardröm lyfter från axlarna och lämnar henne. Hon har satt i korken, i tid enligt hennes beräkningar och här står hon inför en bankett i oväntad kombination, mannen och delikatesserna.
Miro andas ut när han ser att den rusande galningen är Miira. Kvinnan som så förläget tog hand om honom när han kom in ledsagad av den bullriga, joviala chefen. Han vågade inte ens tänka tanken i deras möte, men fjärilarna i magen fick han inte stillade. Självklart var han inte god nog, det visste han. Inte god nog för myrra. Fjäril, vingad. Ostoppbara fladder. Och här står hon nu, just när han ska till att provsmaka sin hemliga, olovligt komponerade meny. Hennes svar när han bjuder in henne till sitt kulinära experiment tänder en glädje vars flamma han längtat efter men aldrig upplevt. Han har smakat på den i miniskula smygportioner när grannarna flockats, ditdragna av hans lömska tillägg till systerns bastanta grytor. Men det här, det får honom att klara av att räta på ryggen. För Miira tar ett par långsamma, muskelömma steg mot honom.
Yes please, säger hon, så snällt. Tack gärna, it looks marvellous and it smells like heaven! Och om hon inte redan var så rödsvettig skulle rodnaden ha synts, vad håller hon på med, att hon vågar?!
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten