De hojtar och de glammar. Miira stärker sin rustning med en sarkasm som även den mest ovana kan blotta. Om de bryr sig tillräckligt för att se, vill säga. För:
Den här,
hon,
hon är rädd.
Med armarna om varandra går de tre kollegorna svajande över den kvällstomma butiksgatan, spärras av betonggjutna lejon de glider över med kjolslitsarna uppkasade på bekostnad av trasiga strumpbyxor. De där lejonen är inte särskilt välslipade. Betonglejon gjutna av män på uppdrag av män som vill hindra andra män att spilla sitt hat över medresenärer, vandrare, tumlare och annat fä. Miira, som kallas Myra och känner sig som en, om än hemligt arbetsskygg, får en rispa på låret. Det som hon anser är pösigt och rymligt. Som hon inte förstår är ett underskönt skulpterat redskap, ett som bär henne. Rött blod rinner tunna ilar trögt över låret, klibbar i knävecket, doftar järn när hon kliar och upptäcker rännilen. Hon vet inte själv om att hon känner lukten innan hon ser färgen. Hon avfärdar det som en skråma, en som hon inte tänker berätta om för sina svajande kollegor. Hon. Hon har inga skråmor.
Men kollegorna rev i henne när de avhandlade den nya gästforskarens potential. Han måste vara ett geni, som han såg ut. De fnissade. Undermeningen var en dom och inte den komplimang uttalandet lätt kunde tas för. I Miira spändes en ilsken sköld, en som vimlade av eldsprutande drakar tills hon dämpade dem. En sköld av drakeld skulle dra uppmärksamhet dit hon inte ville ha den.
Hennes kollegor hakar fast i hennes armbågar, en på var sida. De drar henne framåt. Hon vet inte vad de ska med henne till. De vet kanske inte vad de ska ta sig till med varandra heller, bryr de sig? Är det så det ska vara?
Hon vill stanna
Hon vill springa åt andra hållet
Hon vill hålla om dem, hållas om. De skiljs åt, efter en svajig kollegial kram. De två andra hem till sitt och sina. Män, barn, hundar. En av dem har till och med en gästande svärmor att voja sig över.
Miira går hem till en etta där en övervattnad kaktus som enda nätt och jämt levande sällskap bävar för hennes omsorger. Och det är helt ok. Ibland. Ibland inte. Ingen som tjatar, rackar ner, svälter henne med avsiktlig tystnad. Aldrig mer så.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten