Ann-Chatlotte: Grönpeppar biff till sjöss

“Pappa snälla, berätta om när du seglade med gammelfarbror Simon.”
Min dotter som jag just stoppat om tittar bedjande på mig samtidigt som hon kramar hårt om sitt älskade gosedjur “kanin”. Jag sträcker mig efter hennes sänglampa, tänder lampan och sätter mig tillrätta på hennes sängkant.

När jag och din farbror Tim var små brukade vi få följa med våran farbror Simon på hans segelbåt. Det var en stor vit båt på 13 fot, ståtlig att se. Den låg förtöjd i  Bosöhamnen på Lidingö och väntade tålmodigt på oss.

När vi hade manövrerat oss ut ur hamnen och kommit på öppet vatten tyckte jag om att stå bakom den stora kromfärgade ratten som kapten på båten, då kände jag mig mäktig och fri (egentligen var jag för liten för att styra segelbåten ensam så farbror Simon eller hans granne som var hans bäste vän och delägare till båten, stod alltid bakom mig och höll allt under kontroll). Tim som var 5 år yngre än mig brukade sitta i fören med benen dinglande och sjunga för full hals. Ibland spelade vi kort, 31 eller hej knekt där på däck.

Somardagarna som vi seglade var magiska - vi seglade från den ena till den andra ön i Stockholmsskärgård. 

Biskopsön är den ö som gjort starkast intryck i mitt minne. Det var där som vi klättrade i träd. Jag minns att Ulla som var farbror Simons fru aldrig hade klättrat i träd förrut så vi
slog vi vad om att hon inte skulle våga försöka. Hon vågade men sen visste hon inte hur hon skulle komma ner och vi lät henne sitta där i en kvart bara för att retas, innan farbror Simon gav henne en hjälpande hand.
Det var på Biskopsön som jag nästan trampade i ett huggormsbo och det var där som vi täljde träfigurer och båtar. Jag kan fortfarande minnas hur min farbror varnat mig för att tälja emot mig så oftast vände jag kniven och täljde ifrån mig. Den gången jag täljde emot mig slant kniven och jag skar ett djupt jack i min vänstra handflata precis under pekfingret. Ärret är fortfarande tydligt synligt, jag vet att jag ofta smygtittade på mina handflator när jag var barn om jag blev osäker på vilken sida som var höger eller vänster.

Kvällarna på båten bjöd alltid på överaskningar i form av olika gourme rätter som min farbror noggrant hade tillagat. Allas vår favoriträtt var Grönpepparbiff med krämig gräddsås, stekt potatis och ångkokt broccoli. 

“Pappa,det åt vi också till middag idag säger min dotter och ler.”

“Ja det stämmer, det receptet har jag lärt mig av farbror Simon”
Jag känner fortfarande smaken av oxfilen kryddad med grönpeppar på min tunga och jag kastas tillbaka som i en tidsmaskin till pentryt på båten.

Utanför börjar det skymma. Vatnnets kluckande ljud, de små vågorna som slår mot klipphällen och vindens prasslande i träden är det enda som hörs. Båten ligger för ankare och guppar stillsamt upp och ner på vattnet emmellanåt rycker den lätt i ankarlinan.   

Jag och Tim sitter i ruffen på varsin sida av det bruna bordet ocjh lägger patiens.
Farbror  Simon vänder biffarna i stekpannan, ett härligt matos omringar oss och lukten av smör, grönpeppar och grädde letar sig in i våra näsborrar. Grönpepparbiff till sjöss är mat tillagad med kärlek i naturens och havets sällskap.

När vi ätit är det tid för oss barn att krypa till kojs. Jag vaggas till sömns av de välkända trygga  vågornas rörelse, (det sista viskar jag knappt hörbart). Jag tittar ömt på min dotter som snusar sött, hennes andetag gör små puffande ljud, hennes bröstkorg rör sig långsamt upp och ner. I hennes ansikte ser jag samma fridfulla uttryck som jag hade som barn till sjöss.