Ann-Charlotte: Ohämmad äkthet

Jag vill inte vänta! 

Varför tar det så lång tid?
Nu vill jag ha den röda kritan.
Nu är det min tur.
Det är sååå orättvist, åhhh (stånk och stön) - jag vill ha den nu!

Min dotter är arg. Ilskan liksom bubblar som en het lavaström, väller upp och exploderar i en okontrollerad spark mot dörren. 


Hennes storebror suckar; nu är hon arg igen... 
Hur ofta ska vi stå ut med hennes utbrott? 
Det är inte för inte som det kallas trotsåldern, ett förstadie till puberteten. 

Jag undrar i mitt stilla sinne hur en sån liten varelse så fullkomligt kan uppslukas av en känsla? 
Trollbindas så starkt att ingen annan förnimmelse kan tränga igenom medvetandet? 
Är det inte fascinerande?

Med samma intensitet som ett spädbarn översjöljs av hunger. 
Precis så enkelt som att man trycker på knappen till strömbrytaren eller skruvar upp volymknappen. Med ljusets hastighet ökar volymen från 0-1000 decibel.

Volymknappen skruvas åter upp men denna gång strömmar popmusik ur högtalarna.
Mina barn reagerar omedelbart. En hoppar och studsar upp och ner på soffan som en jojjo, den andra viftar på höfterna, utstöter indian rop och rör fötterna och armarna precis i takt med musikens rytmer. Detta är sann dansglädje!
Musik och dans släpper loss adrenalin, endorfiner och alla andra glada hormoner som frigör vår själ. 

Bebisen dricker gulsigt sin mjölk och smackar belåtet när det avslappnande och lugnande hormonet oxytocin sprider sig som ett mjukt molntäcke i alla sina små skrymslen och vrår.

Detta är ett outvecklat nervsystem som arbetar, som sänder ut signaler huller och buller om vartannat till sina tusen miljoner nervceller.

Detta är små mini människor “ oompa loompier”  ( du vet, från Kalle och chokladfabriken ) som ännu inte har formats och intagit sin plats i ledet, som ännu inte har lärt sig att dämpa sina känslor - ännu inte har en susning om vad som är acceptabelt i samhället där de stora människorna, så kallade “vuxna väluppfostrade” styr och ställer. 

Jag tänker ibland att det är synd att vi har glömt och gömt det positiva som det för med sig att släppa på hämmningarna och njuta, tjuta, asgarva, skälla ut någon ohämmat - det behövs ibland - det rensar luften och lungorna :).

Ju äldre vi blir ju visare vi blir. Det är kanske därför som vi på ålderdomens dagar återgår till barnstadiet i många avseenden?
Förståndet får sig en törn, våra val omprövas och det som alltid var viktigt kanske inte alls spelar någon roll..

På ålderdomens och sjukdomens dagar vågar vi äntligen slänga av oss den påklistrade verkligheten och klä oss precis som vi vill.
Vara otroligt stolta över våra outtalade talanger och kropp.
Peta i näsan vid matbordet.
Säga till värdinnan att maten smakade äckligt.
Vara rasande på vårdbiträdet eftersom vi vill gå ut utan mössa när hjässan är kal och det är minus grader ute.

Vi är tillbaka i stadiet där nervsystemet har rivit barriärerna, där känslan är snabbare än förståndet.

Tillbaka i ohämmad äkthet.

Det är något speciellt med denna äkthet, något som får mig att le och gråta samtidigt..