Cecilia : Stjärnan som lyser i natten

" Ser du stjärnan som lyser i natten, över herdar som vaktar sin hjord"...

Så börjar en av sångerna vi alltid sjöng i skolkören inför julavslutningen, och den har varit med med mig de senaste dagarna, konstant.

Inte hela sången, bara början och sen kommer jag helt enkelt inte ihåg resten av hela texten – vilket i och för sig för mig är förunderligt ; jag är nämnligen övertygad om att jag var en jukebox i ett tidigare liv. Så fort jag hör ett ord kommer det en låt upp i hjärnan som har det ordet i sig, det spelar ingen roll om det är Bellman eller Metallica , allt finns där.

Så när bara början på denna julsång konstant kom tillbaka började jag närmare observera när precis det  hände.

Det var så fort jag påbörjade något nytt,  t. ex så fort jag satte mig på cykeln och tog det första tramptaget, eller så fort jag lyfte upp matkassen på Albert Heijn för att gå hem, och jätteofta efter det första andetaget efter en avslutad uppgift när jag sträckte på mig.

Och då började jag förstå.

Förstå att stjärnan  alltid lyser i natten. Våran ledstjärna lyser alltid klar och tydligt, precis som den nu skiner sitt skimrande ljus på vägen från denna  1a  till 21a december 2012.

Den lyser över herdar som vaktar sin hjord.

Och det är inte bara den bilden från de gammaldagsa julkorten med en skäggig fåraherde med sin stav sittande under ett träd, blickande ut över sin sovande fårahjord.

Vi är alla herdar. Herdar i vårat eget liv.

När vi sätter oss ner, lutande mot det symboliska trädet, tagande djupa andetag och andandes in luften, blickande över scenen runtomkring oss – då lyser stjärnan som klarast, då kommer budskapet fram, då kan vi stanna upp, ta in det vackra och det mindre vackra och följa stjärnans väg igen.

Hem.

 

Cecilia Götherström