1 (7)
Tjock rök lyfter trögt ur härden. Det är inte
något vidare drag i skorstenen. Elden sprakar, äter vedträn och kådan smäller
iväg sin doft, skickar den in i rummet att förenas med syret, skimrande grå
luft med stråk av lila, rosa, rött. Stearinljus med sken som lugnar oroliga
själar, inspirerar pratmakare, visar riktning och skapar det som kallas
stämning. Rummet är ett kök, med härd och emaljerad spis, en sådan med tre
luckor utan fönster. Lockande milt matos stiger upp ur denna spis, kan det vara
en stek kryddad med salvia, chili, honung? Ett stort och skavt köksbord, härdat
och som taget ur ett inslag om lantlig charm i ett av de bättre
inredningsmagasinen, insuttna pinnstolar som kan bli obekväma utan mjuka
kuddar. Si där, mjuka kuddar, orientaliska med djupa, klara färger.
”Jag kan då inte för mitt liv begripa, varför
vi ska träffas här i utmarken.” Mannen stönar när han stapplar in genom dörren,
han för med sig snö och frisk kyla. Men i hans ansikte ett leende, ett stort och
lyckligt leende. Det är länge sedan sist, det har gått år. Han bror vänder sig
mot dörren, bort från spisen, med en hastighet snabbare än hans fysik
egentligen mäktar med. Flygande steg mot den efterlängtade gästen, en omfamning
och kindkyssar utan slut. De håller i varandras händer, betraktar, en kram
igen. Hur talar man med varandra efter ett återseende som dröjt?
”Hur var resan? Gick det bra att skida sista
biten?”
”Jag har inte åkt skidor på länge. Inte sedan
barnen var små… Tagen sitter i, verkar det som. Jag lär väl känna av musklerna
imorgon. Det luktar gott, vad har du lagat? Det påminner om…” Och orden i kör:
”Mammas chili!”
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten