5 (7)
Bröderna sätter sig till bords. De pratar
oavbrutet. De avbryter varandra, fyller på meningar med nya ord och vänder ut
och in på skratten. De äter den utsökta chilin, i små munsbitar , ett sävligt
baskomp som kontrasterar mot arior av ord. De suger upp skyn med hembakat bröd
och förundras över hur god avokadon är här uppe mitt i vintern vid fjällets
fot. De toppar glasen och tömmer dem sakta, drar ut på måltiden.
Än så länge vidrör de minnena som lyckliga. De
väljer att minnas det lyckade. De år när det de gjorde inte hade något annat
syfte än att bidra till friheten. Samtidigt blev de vuxna när de lät sig formas
om. De tänkte att det bara var yta. Att det de var, det äkta, talangen, fanns
kvar och bara behövde likvida medel för att blomma. Det de gjorde nu var på
skoj. Det var lätt. Melodier som smälte in överallt. Det gick bra för dem, i
början var de hoppfulla, entusiastiska. De spelades på radion ibland. De hörde
sig själva som bakgrundsmusik i Konsum. De spelade på ett par företagsfester.
Fick några uppträdande i TV. De hade en agent. Och nästan omärkligt förändrades
målet. Det handlade inte mer om musiken, deras egen musik, utan om att Lyckas.
Och utan att han förstod sambandet då, drabbades den äldre brodern av
scenskräck. Förlamande tvingande scenskräck. Han kunde inte spela när någon
lyssnade. Han kunde inte synas utan att tungan svällde i munnen och svetten
klibbade. Första gången det hände var i TV. Det var en förnedrande upplevelse.
Lillebror räddade situationen så gott det gick men var inte nådig efteråt. Och
sprickan bräckte pojkarnas längtan efter varandra. Den äldre brodern valde om.
Han gjorde karriär bortom rampljuset, höll sig undan, reste ibland i ensamhet
iväg över gitarrens riffklippor. Han saknade sin bror. De försökte ropa till
varandra över sprickan när de sågs på familjeträffar, men de som kunnat läsa
varandras tonarter innantill talade inte längre samma språk. Och lillebror
rasade vidare i utkanten av det som kallas berömmelse. Han var bra på det. På
något vis hade det slutat handla om musiken. Men allt gick så fort att han inte
hann se det, inte riktigt. Han kände det. Sådant känns. Men vad kan vara fel
när allt går så bra?
Han säger det till sin storebror den här kvällen och orden
hittar en hamn.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten