Årets mörkaste dag är en dag med mycket ljus
i.
Den här midvinterdagen har många fantiserat
om, oroat sig för, förberett. De har väntat på det stora uppslukande mörkret,
på ett slut. Och bredvid alla de som talar om ett slut finns de envisa, de som
sprider ut sina viljor in i framtiden i hopp. De envisa med viljor sköna likt
klättrande blomrankor, viljor fulla av längtan efter delad kärleksfull insikt.
Jo, faktiskt, viljor som sträcker sig längre än längtan, viljor som utför, som
delar med sig, modiga viljor.
Den här mörka midvinterdagen tar
kringelkalendern slut, åtminstone för denna gång. Jag kan stå still och
begrunda detta slut, sörja att jag inte dagligen får förnya min beundran av mina medkringlors kreativitet och modiga tankar. Istället för att göra så gör
jag som kringlorna har lärt mig; jag gläds åt att så snart andan kommer på
kunna läsa deras alster da capo, och jag är övertygad om att de kommer att visa
mig nya vägar varje gång jag läser igen. (Och dessutom räknar jag ju förstås med många inspirerande kringelmöten med prat, mat, skratt och skrivande, tja, det hjälper gott mot melankoli, det!)
När vi började kringelkalendern, gruvade jag mig över hur jag
skulle klara av att skriva någonting varje dag, så som mina dagar ser ut nu för
tiden. Var i hela friden skulle jag hitta tiden, mellan långa arbetsdagar,
underbara små godispojkar att ta hand om, ett hus att sköta, och dessutom en
hel jul att förbereda för första gången i mitt eget hem- med en hel familj som
gäster? Och ärligen grubblade jag allra mest på, hur jag som är en sådan perfektionist skulle
våga lämna ifrån mig någonting jag skrivit till alla att läsa utan att ha tid
att redigera om tvåhundrasjuttiofem gånger per mening? För det finns alltid
fel. Alltid.
Det märkvärdiga är att det gick. Och att det
var roligt. Och att det var berikande. Berikande att sträcka mig längre än jag
trodde jag orkade såhär mitt i vardagen, konstigt nog berikande att acceptera att jag skrivit lite
snett ibland, berikande att få ta del, att vara en del av en process.
Och som det är när man upplever mycket, när
man lär sig, när man öppnar en ny väg: December 2012 har för mig varit en lång
och rik månad. Tiden har unnat mig sin fulla längd.
Tack mina kringlor! Tack för att ni delar,
tack för ert mod! En Synnerligen God jul tillönskar jag er!
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten