Vera synar sina listor. Vad är det hon har
glömt? Det känns som om det är någonting hon inte tänkt på. Vad i hela friden?
Hon har städat överallt, till och med i pannrummet gubevars. Badrummet och
toaletterna glänser så gott de förmår med alla sina repor och
brukningssprickor, köket är nära att sprängas av all mat, i vardagsrummet
väntar trädet hon ska klä i morgon, lådan med pynt och granljus står bredvid.
Iläggsskivorna är isatta i matbordet, hon fick Vilhelm att förstå
instruktionerna och hjälpa till. Extrastolar är nerburna, hon borde nog inte
göra sådant, det höll på att gå tokigt men gjorde det inte. Nej, det gick bra.
Ja, det gick bra. I källaren står backar med julmust och julöl och flaskor med
hemgjord mumma. Och i köket, är det någonting hon glömt där? Nej, hon har följt
sin egenhändigt sammansatta julebok, där allt står, från inköpslistor att
kopiera till recept att följa eller komponera om. Snart kommer barnen, och
barnbarnen. Så underbart. Hennes Nicholas och Ruben, de kommer redan i kväll,
hon kan knappast vänta! Imorgon kommer den rotlösa ivriga Anselma. Och Olivia
skulle också komma, när Vera hörde det höll hon igen om glädjen så gott det
gick, för tänk om någonting kom i vägen, hon saknar Olivia alldeles för mycket.
Om inte Nicholas gift sig med henne hade hon gjort det själv, om hon kunnat.
Skilsmässan, som ju inte alls handlade om Vera även fast hon kände sig
ansvarig, förstås, när gör hon inte det, ja den höll på att krossa henne. I
hemlighet, förstås. Utåt fanns hon där för Nick, lyssnade och stöttade honom,
och det var dubbelt och på något sätt illojalt att hon faktiskt förstod Olivia,
hur mycket hon än älskade Nick, en av hennes tre Viktigaste i Världen. Vad är
det nu hon har glömt? Finkläderna hänger framme, även Vilhelms, och hon har
glögg, nötter, pepparkakor… Sängarna är bäddade, allihop. Hon måste le, tänk om
hon glömt julskinkan…! Och ja, där är det. Hon har faktiskt glömt att griljera
den. En lättnadens suck, det är det hon måste göra. Och imorgon kommer Anselma
att göra knäcken som hon alltid gör när hon är hemma till jul, och Olivia
kommer säkert att stå vid Veras sida och fräsa korv och köttbullar… Spjällen
ligger och marineras möra, köttfärssmeten står och stadgar sig… Det är bara
griljeringen kvar hon kan förbereda, det tar hon i morgon bitti. Hon längtar efter sin familj. Om
nu bara Nick och Ruben håller sams. Att de båda skulle vilja köra upp samma
kväll, stämningen kan bli spänd, trots att de båda försöker. Hon gissar, och
hoppas, att de troligtvis oberoende av varandra ville komma kvällen innan för att de båda vill bestämma hur granen ska
kläs, sådant ledsnar man aldrig på. Hon sätter sig ner och sitter, stickar
lite, och lite till, och sitter ner, ingen idé att läsa för hon kan inte tänka,
hon är före- festen- nervös- glad…. När kommer de? Vilhelm är rastlös och
väntar han också, han har svårt att sitta stilla. Alla de som är hennes under
ett tak! Hur bråkiga eller diskussionslystna eller glömska de än är. Vem kan
det vara som kommer först? Säkert Ruben, han är mer sensibel och rejäl. När det
äntligen ringer på dörren, småspringer hon fram och öppnar. De står där båda
två. De ser fridfulla ut, de ser ut som de bröder de var under uppväxten. En
tyngt faller undan och hon får tårar i ögonen. Hennes pojkar har hittat
varandra igen.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten