Alla är samlade utom två. De två som alltid
saknas, förutom det robusta sällskap, Rubens familj, som väntas till
kvällen. De två som saknas pratar man inte om, för man är rädd att göra De som
Älskar Mest ledsna. Olivia och Vera pysslar i köket, de lägger upp kakor
och bullar och fyller små knapriga marängskal med grädde och sylt. De gör det
långsamt och förtroligt glädjerikt, de har längtat efter varandra och döljer
det inte. Kaffet puttrar väldoftande arom, Anselma dukar omsorgsfullt och lite
darrigt med kaffekoppar och fat, de fina, de riktigt tunna som man kan se rakt
igenom. Nicholas var tvungen att kolla en sak i bilen, Ruben lägger upp
vedklabbar i spisen efter konstens alla regler. Vilhelm prasslar med tidningen,
harklar sig, säger jaha. Han imiterar sig själv, den han var, han gör det
alldeles förträffligt. Nicholas kommer in med kyla och smussel. Vera bär in
assietter, hon ser på granen med ett leende, stannar. De andra följer hennes
blick, ser de också. De vrider på sig, sneglar. Ja, jo. De skulle ju inte ha
några paket i år. Så var kommer alla de vackra hemligheterna som ligger under
graden bredvid bocken ifrån? Nicholas är den enda som inte sneglar, han ser ner
i koppen och är nöjd. Det känns gott i dem alla, belåtet. Olivia bär in
kakfatet, det är en överdrift och en tradition, de dras till bordet, även
Vilhelm, de bänkar sig. Komplimangerna flödar, det sörplas och smulas, trugas
och resigneras, ja, bara en till, jag kan ju inte låta bli att smaka den
också…!
”Jamen då så” säger Vilhelm, han klappar Olivia
på armen, ”Ska du inte ta en till kaka, Nilla? De här är goda, ser du, mamma
din har bakat, si ta en till!” De blir tysta, Olivia är inte Nilla om än lika
blond som Nilla var. Nilla som inte är. Som inte varit på länge, som Selma
aldrig träffat, så länge. ”Vera, sockerärten min, ska du inte hjälpa tösen?”
Vera sträcker på sig, lugn när hon säger:
”Ja, Nilla älskade kakor. Hon kunde baka som
de bästa. Hon skulle ha tyckt om att få vara med oss nu.” Vilhelm är belåten,
och de andra blir lugna. ”Jag är bättre på det nu. Så att ni vet. Vilhelm har
inte glömt henne, eller er, ni finns i hans hjärta. Han har bara trasslat till
tiden ser ni. Eller hur, Ville? Och det är en tröst, får jag säga. Gör inte som
jag gjorde. Våga prata. Så länge ni kan, kan ni försöka det?” Ruben sträcker
sig över bordet och pussar sin mammas kind, Nicholas lägger en arm om hennes
axel, Anselma kan inte se på sin mamma och Olivia biter läppen.
”Och nu får du berätta om Japan, Selma! Var
det inte hemskt dyrt?” De byter ämne och delar historier och resor och skratt.
Efter en timmas kakfrossande hjälps de åt att städa undan, och sjunker sedan
ner i fåtöljer, soffor och på mattor för att läsa, skriva, spela kort, vila.
Olivia ser på granen. Högen med paket har växt. Hon ler belåtet, de som aldrig
ska ha paket i den här familjen, som det alltid varit, ett påbud hon alltid
ignorerat.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten