Irja: Väntan

Klockan har passerat midnatt. Flickan som blivit en ung kvinna vilar i sin sittsäck, kopp kaffe i handen, ögonen vidöppna och munnen glad. Nu är det snart dags. Nu är väntan snart slut. Det är som om hon alltid har väntat. På att få komma till pappa. På att få komma till mamma. På att lära sig läsa. På att få börja skolan. På att sluta skolan. På att få kompisar. Väntat på den första kyssen. Väntat på att han ska ringa. Men nu. Nu har hon slutat vänta. Nästan i alla fall. Planet lyfter på annandagen, med henne ombord. Hon ska dansa sig igenom Sydamerika. Hon ska dansa sig igenom Sydamerika!! Ryggsäcken ligger vid hennes fötter. Sprillans ny. Hon har redan packat. Och packat om. Fyra gånger. Det enda som hon ännu väntar på är julen. Den som kommer om ett par dagar. Och hon ser fram emot den. Hon har alltid sett fram emot julen, även om den inte alltid fört med sig glädje. Kanske är det så att hon sett fram emot den för att mamma alltid vetat att skapa en atmosfär av frid när det var jul, hon förde dem ut på en utflykt och bort från vardagen. Hur skeppsbrutna de än kunde vara i den där vardagen, gick det att vila från det under julen. Det att vara en familj har känts och känts gott varje jul, trots att pappa inte var med. Även den gången Ludo dog på juldagen. Fuktig i ögonen när hon tänker på Ludo, allrafinaste. Julen för två år sedan då pappa fick sin hjärtattack var otäck. Den julen saknar ljus, riktigt ljus. Det elektriska pappersljuset från adventsstjärnan hör ihop med natten då hon satt vid sjukhusfönstret och stirrade ut i mörkret i ovisshet och rädsla. Och jularna när hon var en liten flicka som inte vågade berätta för någon om ensamheten, och varje år önskade sig saker hon trodde skulle trolla fram synligheten. Hon tycker synd om den lilla flickan och önskar att hon kunde hjälpa henne, trösta henne. Det kommer att bli bra, vill hon viska till barnet som var hon. Du kommer att klara dig. Den här julen kommer att bli fin, det vet hon. Mamma och pappa ska äta julmiddag tillsammans med henne. För hennes skull. För att hon ska ge sig av. Och för att de efter pappas hjärtattack och rehabilitering verkar kunna stå ut med varandra, mamma och pappa, nästan som vänner. Mer kaffe. I natt är hennes natt, hon börjar bli nattyr. Som att vara berusad utan alkohol. En natt hemma i kontemplation och väntan, glad väntan på det som snart kommer. En natt i lugn och ro, i hjärta och själ, en natt hemma. 

Irja Liljeholm