Vad gör man de dagar då hjärtat sjunker ner i skorna? Genom skosulor och allt, rakt ner i marken?
De dagar då de tonåringar man jobbar med tycks ha bestämt att alla vuxna är fienden som måste tillintetgöras med alla tillgängliga knep, just samma dag som jag tycks ha vaknat utan hud och dessutom lämnat min holländska hjärnavdelning i nån av de turbodrömmar jag far omkring i på nätterna.
När varje klass har minst tre personer som ropar "NEEEJ hata Engelska" när de kommer in, minst fyra som brottas och jagar varandra tills mina fina Londontavlor smäller i golvet, tretton som skriker hysteriskt när det snöar en skvätt, två som utstuderat skrattar ut undertecknads ordval (på grund av den försvunna hjärnavdelningen), en som hela tiden skriker "JAG FÅR ALDRIG HJÄLP", en som snäser något obegripligt när jag frågar om hon har sin bok med sig, en som kallar klassens raraste tjej för hora innan han karatesparkar stenpelaren med engelska vykort, en som för att hon kallats hora brister ut i storgråt medan hennes kompis springer efter den som stått för förolämpningen för att hämnas orätten.
Vad gör man? Just de dagar då någon frågar varför man jobbar som lärare och man inte kan komma på en enda bra anledning?
Man låter hjärtat sjunka.
Rakt ner i marken. Tills det landar i en famn, den stora namnlösa famnen.
Man lyssnar.
Man stänger ner de andra hjärnavdelningarna också, inte bara den holländska.
Sen om man har tur, snubblar man över den här berättelsen av Loren Eisley, "Sagan om Sjöstjärnan". I den berättelsen får pojken som gör sitt bästa för att kasta så många sjöstjärnor som möjligt tillbaka i havet innan det blir ebb, frågan varför han i all sin dar överhuvudtaget försöker, han kan ju ändå aldrig rädda alla?? Det är ju meningslöst!
Pojken ler och pekar på den sjöstjärna han nyss har kastat tillbaka. Så säger han:
"Inte för den sjöstjärnan."
Camilla Onell
Geen opmerkingen:
Een reactie posten