Ann-Charlotte: Sandstorm i Quarzazate

Dom var på språng. Pojken hade kissat på pottan och mamman hade hjälp honom att få på sig ett par nya kalsonger och shorts. Hans små tår spretade ovant i de nya blå sandalerna. Hotelldörren var lite skev och trög att stänga men med en lätt stöt med skuldran gick den i lås.

Dom gick gången framåt mot den stora massiva träporten som skiljde byggnaden från yttervärlden. Ovanför deras huvuden kunde dom redan känna den varma luften från Sahara öknen. Hotellet liknade ett sandslott, där mittendelen som bestod av kaktusar och andra växter som trivdes här i öknen utgjorde blickfånget. Där ovanför befann sig ett tomrum som sträckte sig ända upp till himmlen. På var sida om mittdelen löpte en gång ungefär 15 meter lång , hotelldörrarna som var syrligt snidade så till synas av olika träsorter stod uppradade med jämna mellanrum, det hängde facklor bredvid varje dörr.

Pojken och kvinnan var på väg för att utforska omgivningen, hans lilla knubbiga hand höll hennes hand i ett fast grepp. De styrde sina steg emot utkanten av hotellområdet. Här hade kamelförarna slagit läger och här börjad den riktiga öknen. Pojken sökte med blicken efter sin pappa och yngre syster, dom hade gett sig av iförväg för att fotografera det imponerande landskapet.

Knappt hade dom hunnit en par meter i rätt riktning förrän kvinnan uppfattade de otydliga konturerna av sin man stående på en av de otaliga sanddynorna. Han viftade med armarna ovanför huvudet, hon vinkade tillbaka. Han viftade återigen denna gång med mer intensitet och ropade något som hon inte kunde uppfatta. Han pekade mot himlen och fast hon inte riktigt förstod vad hon såg handlade hon instinktivt. Hon lyfte upp pojken och sprang tillbaka, den massiva trädörren slog långsamt igen med tyngd bakom dom. Pojken grät och frågade efter pappa.

Utanför rasade en sandstorm. Vinden tjöt som en ursinnig farao. Sanden vispade upp rökmoln. Kvinnan och pojken blev stående nära porten som trots sin tyngd glipade i stormens dragkamp. Sandens smattrade letade sig in genom dörrglipan och regnskurar av sand föll ner genom hålet i mittgången. 

Pappan som befann sig på några hundra meters afstånd hade gripit tag i dottern som var knappt 1 år. Han bar på henne under ena armen och i den andra höll han en kamera. Samtidigt som han sprang fotograferade han denna skräckinjagande men samtidigt fängslande, fulländade storm, mitt i centrum av en sandstorm som utbrutit på bara några sekunder. Han hade upplevt hur den blåa sävliga himlen förändrade i rosa, rött, svart, hur himmlens portar öppnade sig och hur sanden som hade känts mjuk och kall under fötterna fått eget liv och hotade att dra med sig allt som kom i dess väg.

Han hade tagit sig till kamelskötarna och dess tält som bestod av filtar som hängde över stora träpålar. Fast dom varken kunde förstå varandras språk eller höra varandra var deras budskap tydligt. Spring, spring tecknade dom med händer och ansiktsuttryck, det är för farligt för ett litet barn att ta skydd här. Pappan strätade vidare mot restaurangen som låg snett framför den stora trädörren där kvinnan och pojken befann sig. 

Restaurangens ägare klädd i en färgrik traditionell klädesdräkt, djellaba höll upp dörren precis i rätt tid. De gäster som satt närmast dörren utmed fönstret tittade förundrade upp när de såg en man och en liten flicka täckta av sand från topp till tå komma in genom dörren. 
Sandstormen hade anlänt så abrupt att ingen i restaurangen hade lagt märke till den.
Trots att hjärtslagen dunkade ursinningslöst i öronen på mannen uppfattade han lukten av marockans kyklinggryta, en tradionll rätt bestående av kyckling med aprikos och couscous. Han satte varsamt ner flickan på golvet. Hon hostade och nyste, den rosa nappen flög ur hennes mun och landade en bit längre bort på trägolvet. Flickan tittade på sin pappa under sandiga ögonfransar och började sedan krypa i jakt på sin napp.