Benen känner inte av trötthet, seghet,
muskelkramp. De pulsar istadigt uppför backen, genom ett tjockt vitt täcke.
Snöns densitet är oemotståndligt lätt och tung i ett, en textur och form som
gjord att leka med, röra sig i, den förvandlas genom kroppens värme, i
händernas knådande klappande famntag. Äntligen uppe på backens krön, med vantar
täckta av kristalliserade snöbollar, andningen flämtande synlig, kinderna röda
och varma, en fläta som sugit åt sig snö smälter in densamma i nacken och där
mellan kängorna och täckbyxorna har en glipa bildats och släppt in en rännil
obehag. Men pulkan är med i den kalla lovikakliande vantnäven och backen är
lång och kvällen likaså, det är snart jul och det enda som vore bättre än det
här, ja det vore en snowboard.
Pappa har pengar och mamma har dem inte.
Flickan skriver listor och listar ut. De kallas för önskelistor. Hon har
skrivit upp att hon vill ha en häst, som man ska, och den nya dockan med söt
rosa folka till, och några filmer hon vill se och ett spel hon borde ha och en
rosa klänning med glitter på. Listan hänger på kylskåpet hemma, och en kopia
hänger på kylskåpet hos pappa.
Men egentligen, det hon önskar, det är att de
ska vara tillsammans. Alla skärvor som är hennes på en plats. Så att skärvorna
kan få bli ett pussel, där de alla passar in i varandra och hör hemma. Hon
minns inte mycket av hur det var förut, när de bodde i det gamla huset. Hon
tror att hon då önskade att de skulle sluta bråka, att hon önskade det mest
varje dag. Hon fick som hon önskade men inte på det sätt hon ville. Backen är
lång och hon flyger rakt in i lyckan när pulkan forsar skuttar girar välter.
Såg ni? Såg ni det? Hon ropar ut till inga barn. Backen är ensam med henne. Det
finns inga barn som är här ute och leker med eller bredvid henne. Det var visst
ett kalas, och ja det svider för hon är inte med. Men om hon har en häst, en
rosa klänning, dockan med den coola folkabubblan, det där spelet man ska ha och
om hon har sett de där filmerna man ska vara tolv för att få se, då. Då kanske
de vill ha henne med. Och sedan kan hon, efter kalaset, åka på sin snowboard i
den långa vita vida backen. Ja, hon önskar sig det. Alltsammans. Benen pulsar
uppför backen, genom drivor av mjuka önskningar. Under allt det mjuka och
snälla finns förrädiska rotvältor och stenar med vassa hörn och lerpölar och
döda fåglar. Det vet hon, redan.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten