Ding, dong, ding dong kyrkans klockor löd med sin djupaste basstämma. Stefan gick de sista metrarna mot ingången. De bastanta dörrarna stod vidöppna. De svarta loferserna kändes lite fuktiga, det var töväder i stan. Han torkade av skorna på den mörkgröna mattan och inväntade sina systrar som hoppandes och sjungandes gjorde entré strax efter honom.
Sist kom deras mor. Hon borstade av snön ifrån kappan, tog Stefans systrar i varsin hand och gick skyndsamt mot garderoben. Där hängde hon upp sin kappa prydligt, bytte stövlarna mot finskor tog sig en titt i spegeln och kammade till de ostyriga lockarna som alltid infann sig vid fuktigt väder. Stefan granskade hennes i smyg, hon var fortfarande vacker men de sista månadernas ovisshet hade satt sina spår i hennes ansikte. Hennes syster sjukdom tärde på henne mer än hon tillät sig att visa för sina barn.
De gick in i den stora salen i samlad trupp. Klara och Maria var klädda i likadana klänningar. Stefan visste att det betydde mycket för deras mor att de var prydligt klädda. Just dessa klänningar hade hon själv sytt och Stefan tyckte egentligen att de var för pipinetta men det verkade inte bekomma hans systrar de minsta.
Salen var redan trivsamt fylld av mestadels äldre människor. Där var den där mannen med breda käkben och en frisyr som fick Stefan att tänka på seriefiguren Tintin. Så länge han kunde minnas hade denna man funnits i kyrkan på julbasaren, de nickade igenkännande mot varandra. Där var också Gunnborg en äldre rundlagd dam med breda svarta glasögon som ramade in hennes ansikte på ett nästan komiskt sätt. Hon satt till bords och sörplade kaffe tillsammans med en annan dam. Klara och Maria gick fram till deras bord och tog artigt i handen. Stefan såg att de utvisslade några ord och att Gunborg pekade mot köket. I samma stund som hans blick riktades mot köket kom deras moster Emmy ut ifrån köket bärandes på ett kakfat i ena handen och en kaffetermos i den andra. Stefan skyndade henne till mötes. Utan att fråga tog han kaffetermosen ur hennes hand och sen gav han henne en stor kram. Han såg hur sin mor omfamnade sin syster och sedan nästan obemärkt hoppade till. Stefan förstod att hon liksom han inte kunde ha undgått att känna Emmys knotiga axlar genom kläderna. Mor tog kakfatet och banade väg fram till ett tomt bord snett framför det svarta pianot med god utsikt över den lilla scenen. Emmy tittade först lite stött på dem men ganska snart utbyttes hennes blick i tacksamhet.
Klara och Maria hade redan tagit en runda bland tomtar, marsipaner, stickat och virkat, bland leksaker och hantverk ifrån fjärran länder. Nu kom dom och satte sig vid vårt bord. Mor knaprade redan på en tunn ljusbrun pepparkaka i form av en stjärna. Hemmabakade gissade Stefan. Att Emmy hade tagit sig mödan att baka även i år var både imponerande och dumdristigt. Klara och Maria högg in på varsin dammsugare. Emmy log mot dem och förkunnade hur mycket det betydde för henne att de var samlade här allihopa. Sen fiskade hon upp några mynt ur förklädet som hon drog utanpå den smaragdgröna klänningen och gav till Klara och Maria. De bägge flickorna neg och tackade och så var de borta. Stefan gissade att de gått till ett av tombolaborden. Han visste att de var lika trollbundna av den gröna trumman som han varit i deras ålder. Han sökte med blicken och fann Klara som stående på tå stack in handen i luckan och fick tag i en lott.
Sorlet i salen tilltog samtidigt som han iaktog några barns som lekte kurragömma bakom granen.
Raspet av en mikrofon hördes ifrån scenen och där stod Bertil som skulle kunna spela tomte utan mask. Han välkommnade alla, berättade att barnfilm visades i lilla salen klockan 3 och passade på att öppna försäljningen av årorna. Ett annat kärt minne för Stefan. Årorna var också en form av lotteri, där fyra nummer stod skrivna på en fint snidad träskiva. När Bertil kom förbi deras bord passade Stefan på att köpa tre åror. Vinsterna stod redan uppradade på ett långbord för den första dragningen och bestod av en julkorg full med läckerheter, en pasta servis och en gammaldags sjuarmad silverljusstake.
Emmy hade förflyttat sig tillbaka till köket. Stefan kunde se hennes profil genom serveringsluckan. Hon stod och småpratade med en asiatisk dam. Stefan kom ihåg att Emmy berättat om ett kinesiskt par, politiska flyktingar som kyrkan hjälpt att få tak över huvudet. Detta var Emmys allt. Kyrkan, samhörigheten, människorna här. Mor hade berättat att dom var strängt uppfostrade och att hans mormor och morfar varit starkt troende, något som gått i arv till Emmy. Hennes liv var genomsyrat av en drift att hjälpa andra, själv kunde hon inte göra en myra förnär. Stefan såg hur Emmy sippade på en ramlösa genom ett sugrör. Såg hur hon förde upp handen emot hjässan och kliade sig på pannan. Peruken hon bar halkade lite på sniskan och hon skyndade sig att rätta till den.
I det ögonblicket slog det honom med full kraft, vetskapen av att detta var Emmys sista jul.
Med tårar i ögonen vända han sig mot sin mor. Utan att uttalla orden tog han hennes händer. Hon rörde mjukt vid hans kind och han såg att hon också grät. Någonstans i bakgrunden spelade pianot O helga natt.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten