Först är allt stilla. Jag ser hennes siluett speglas genom det stora vackra fönstret till vänster om pianot. Fönstret sträcker sig från golv till tak med en höjd av 4 meter.
Det är indelat i säkert 18 små fack av vitt varsamt syrligt uthugget vitt trä.
Hon sitter där djupt försjunken i tankar med händerna knäppta i knät och blicken riktad framåt snett uppåt fäst någonstans ovanför det glänsande svarta pianots översta del.
Kanske studerar hon tavlan som hänger där. Det är ett porträtt av en vacker kvinna med mörktbrunt lockigt hår, håret böljar sig över axlarna ner mot hennes svank. Hennes ansikte är halvt bortvänt och halvt gömt bakom den röda sjalen som hon håller upp med hjälp av ena handen. Sjalen döljer hennes näsa och mun. Den röda färgen framhäver hennes mörkbruna ögon som gnistrar hemlighetsfullt. Tavlan är gammal och har gått i arv i flera generationer. Nu hänger den här ovanför hennes käraste ägodel, pianot. Pianot med de guldfärgade pedalerna, pianot som glänser svart.
Kanske insuper hon tavlans skönhet och magi men troligast är att hon tittar men inte ser,
att hennes blick är riktad inåt. Det finns stunder då ord är för komplicerade att formulera, då omvärlden och själva livet är för överväldigande och mäktigt, stunder då hon försvinner i sitt inre.
Så bryts tystnaden av fågelkvitter utifrån trädgården.
Förtrollningen är bruten. Kvinnans händer letar sig upp mot de vita och svarta tangenterna. Rör sig först försiktigt och trevande. Tonernas klank dansar en återhållsam vals som går från moll till dur. Hennes händer rör sig nu med en bestämdhet och beslutsamhet som inte fanns tidigare. Först ser jag hur hennes axlar rör sig i takt med musiken sen ser jag huvudet som rör sig mjukt och följsamt. Jag ser kvinnans fötter vidröra de guldfärgade pedalerna. Hennes väsen utstrålar energi, det är som att hennes kropp omges av ett flöde, ett sken av gula och oranga färger.
Så blir jag medveten om musiken. Pianots toner kan väcka en människa till liv. Vibrationerna kan röra ens inre och förmedla en symfoni av känslor. Musikens ord kan förnimmas som vågor som guppar upp och ner, som rör sig stilla för att sedan arbeta sig upp till ett häftigt crescendo.
Musiken fyller hela rymden, musiken känner inga gränser. Jag står i dörröppningen snett bakom Liv och upplever hennes förvandling likt en mussla som öppnar sitt skal.
Liv ler nu, hennes blick utstrålar glädje och närvaro. Hennes anletsdrag är avslappnade när hon hän ger sig åt musiken. Pianot är hennes röst. Pianot som är hennes käraste ägodel.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten