Irja: Dröm

Hon tuggar på pennan, metall och trä i munnen. Uppsatsskrivning, de tycker alla fröken är hispig som tvingar dem till det nu sista veckan innan jul och allt. Jag bara menar, vem bara orkar liksom? Det ska handla om ”En dröm”. När de suckade och protesterade försökte snälla fröken ge förslag på vad en dröm kan vara. Vad vill du bli när du blir stor? Eller vad drömde du om i natt? Eller hur vill ni att världen ska se ut, tänk på Martin Luther King som vi läste om på engelskan. Det är väl fint? Ett passande ämne så här i juletider. Flickan ritar ett kors i hörnet av sitt papper och visar tjocka Beata i bänken bredvid, himlar med ögonen. Religiöst fjams. Beata fnissar. När flickan drömmer, vilket hon självfallet gör mest hela tiden, då handlar det inte om vad hon vill bli eller om världsfred eller om hur snygg hon ska bli. Djupt därnere finns drömmarna som flyter runt, guppar fridfullt upp och ner i lugn och ro, drömmarna hon kan tänka men inte har någon lust alls att prata om. Hon pratade om det förut, när hon var liten. Men ingen förstod henne, de tyckte bara att hon var konstig. För något år sedan berättade hon för mamma om saker som uppstår där inne bland kluckande drömskvalp, det var när hon hade kommit på att ledsnad är svart tjära i halsen, det kändes så rätt att det var så det var, så uppenbart. Mamma skrattade och klappade henne på håret. Och på något konstigt sätt solkades drömvärlden i kanten av det skrattet och huvudklappet, och den blev löjlig. Då förstod hon hur sårbar den delen av henne var, och hur försiktig hon måste vara med den. För hon älskade att vistas där, att låta sig föras med av färger, former, flyt, att omslutas av ro. Så därför blir uppsatsen anpassad men sann. Och hon tycker någonstans att det är galet att det som är så sant, som det hon skriver, ändå kan komma på andra plats i den inre världen. Hon tycker att hon är otäckt självisk och att hon inte förtjänar. Förtjänar någonting. Det är väl därför.

”En dröm. När det är jul, drömmer jag om givmildhet. Det julen symboliserar. Att vi ger varandra det bästa vi har. Jag drömmer också om saker jag vill ha. För mig är sakerna jag vill ha viktigare än maten vi får, fast den är god. Och då tänker jag på alla dem som drömmer om mat för att de är hungriga. Som drömmer om mat och inte ens tänker på saker för de är så hungriga att de inte kan leka i alla fall. Då blir jag ledsen.” Flickan biter på pennan, det får duga. Och hon får mer dåligt samvete. För att det hon skrivit är sant, och för att det inte alls är det hon drömmer om, fastän hon förstås hoppas innerligt tills tårarna kommer att alla hungriga barn ska få mat.

Irja Liljeholm