Snön ligger
vit på taken.
Endast Nisse
är vaken.
Nisse och hans
bästa polare Ragnar Räv.
De har känt
varandra i närmare 80 år nu, och varje kväll delar de gröten som Maja sätter ut
på farstu trappen till Ragnar.
Maja tror
naturligtvis att Ragnar inte är Ragnar. Efter alla dessa år så måste han ju
istället vara Ragnars barnbarnsbarns barnbarn.
Om hon hade
vetat att det inte varit så, och att dessutom Ragnar delade sin middag med Nisse
varje kväll, ja då....
Nissen och
räven vandrar iväg mot skogsbrynet.
Hur är det
egentligen möjligt att Maja aldrig ser Nisses fotspår i snön och leran bredvid
rävens när hon tar in skålen igen varje kväll?
De sätter sig
ner – Nisse på sin vanliga favoritsten och Ragnar krullar upp sig som en boll
med näsan under svansen, bredvid sin bäste vän.
Här sitter de i tystnad varje kväll och undrar - när ska människan öppna dörren och verkligen se vad som finns på andra sidan?
När kommer
tiden tillbaka då Maja och hennes folk inte längre låter de fyra väggarna i
husen skilja världarna åt ?
Tiden när ”inne
och ute” smälter samman igen.
Tiden när vi
sitter där ihop, allihop, i skogsbrynet, i tystnaden, blickandes ut över
snötäcket och stjärnorna, andandes samma luft – tillsammas.
Cecilia Götherström
Geen opmerkingen:
Een reactie posten