Camilla: Tant Julia

December är för mig alltid att släppa taget. Då står jag stilla vid det år som gått, skickar en tanke och en bön till de som har delat min resa och tillåter mig själv att vila i allt som är. December 2012 ännu mer bokavslut, jag lämnar saker och människor bakom mig, drömmar och rädslor. Dörrar öppnas och dörras stängs.

Bland de många minnen och människor som strömmar upp från hjärtetrakten till medvetandets ljusa rum för att jag ska kunna vinka, säga hej och sedan släppa upp mot himlen som en ljusballong, finns det några som kräver lite mer tid och en extra kram. En av dem är tant Julia.

Tant Julia som bodde på första våningen i det hyreshus på Kronoparken i Umeå där jag bodde under mina första år. Hon var min bästis när jag var fem år gammal. Tant Julia satt i rullstol, pratade med finsk brytning och sträckte alltid fram en mintgrön plastkorg med godis när man kom. (De människor jag tyckte bäst om när jag var liten var för det mesta de man fick godis av. Ungefär som nu.) Det var alltid roligt eller spännande hos henne. Vi sjöng och spelade in samtal och låtar på kassettband. Jag hittade på egna låtar till henne, där föddes klassiker som ”Örhängen hänger i julgranen” och ”Oxen och flickan”. Hon hade någon stor sorg vill jag minnas, jag tror att hon hade förlorat ett barn men hon pratade inte mycket om det och det mesta var bara en känsla. Men framförallt hade hon mycket skratt och bus i sina gnistrande ögon.

Ibland blev hon mer allvarlig och berättade märkvärdiga saker. Som att hon hade varit med om bombanfall under kriget och försökt springa ut till dass mitt under bombning. Plötsligt var det som om hennes fötter hade vuxit fast i gräset och hon kunde inte ta ett enda steg till. Fastfrusen där hon stod, såg hon hur dasset hon var på väg till exploderade. Efter det kunde hon röra sig igen och lyckades ta sig in i huset och söka skydd.

En annan gång flera år senare skulle hon ut och åka båt med sin man och deras son. Hon drömde natten innan att det kom en stor färja som varken såg eller hörde dem i deras lilla eka. Tack vare att hon hade tagit med sig ett munspel kunde hon göra sig hörd och stoppa färjan innan de blev rammade. Dagen efter tog hon med sig sitt munspel på båtturen och precis det hon hade drömt om hände.

Tant Julia hade bonader på väggen som föreställde vackra orientaliska kvinnor och det luktade alltid lite instängt och dammigt. Hon var fantastisk. Hon måste ha varit över åttio år. Hon gav med mig nånting som har stannat i hjärtat i alla år.

Vänskap bortom tid och rum. Ljus, kärlek och bus.

Camilla Onell