Vera rör sig med lätthet på sparken, trots de
tunga, fastlindade matkassarna på stolsitsen och det lätta upplutet. Det är
utmärkt före, om hon skulle försöka hinna med en tur på isen också? Kylan
svider i tinningarna och näshåren stelnar, men hon är varm av att sparka sig
fram, och varm i det trogna gamla skidstället. Det mesta är klart redan, hon
har gjort för mycket som vanligt men det är omöjligt att låta bli. Ändå
låtsas hon att hon kan bli lagom, varje jul. Tänka sig, att hon har blivit
något av en matriark! Och märkligt att hon tycker om rollen. Det har gått över
femtio år, ändå kan hon ibland komma på sig med att vidröra magen som om ett
barn fanns där. För att vara riktigt ärlig, var hon djupt inne rädd för att det
var slutet på henne, hur kunde det vara annat än så när livet hon bar var den
som skulle bli hennes Viktigast i Världen. Hon tänkte i svart och vitt. Hennes
hus, hennes och Vilhelms, hon kan se det nu längre upp på gatan, det är
gråblått och vackert, upplyst av julpynt. Smakfullt, tycker hon. När hon ser
huset känner hon sig frusen, längtar in trots sin förkärlek för vinterväderlek
och sin förtjusning i sparkfärder. Hon är glad att de ännu inte grusat vägarna,
det förstör föret till affären fullständigt. Hon älskar deras hem. Det är stort
och inlevt och något förfallet. Trädgården börjar bli för stor för att hon
egentligen ska orka. Sådan tur att hon alltid föredragit det vildvuxna framför
det prydliga. Hon tycker prydlighet är slätstruket. Å andra sidan, är det nog
få som vet vad det kostar på att hålla sig med en djungel, och då tänker hon
mest på ansträngningen att hålla liv i allt. Och alla. Hon matar rådjuren med tulpaner och kaninerna med sallad, låter grannskapets katter nosa runt i
lugn och ro och fyller gärna på fåglarnas holkar med hö och spisning. Det
bekymmersamma har blivit att hålla Vilhelm inne. Hon hittade honom nyligen, mitt
i kalla november, ute i trädgården, där han ivrigt plockade i sig av
fågelmaten. De hade alldeles dessförinnan ätit lunch, hon höll på som bäst med
att ladda diskmaskinen. Vera ruskar på sig, vill inte tänka på det. Hon vill
inte känna det. Det dubbla. Sorgen över avskedet som sker redan innan han är
borta- eller hon för den delen, sådant råder man inte över. Men också sorgen
över allt det som aldrig blev. Han höll sig alltid för sig själv, var inte
särskilt pratsam. Nu däremot, nu vill och kräver han hennes uppmärksamhet jämt
och samt. Som om han blivit den hon väntat på, fast i en osammanhängande liksom
kubistisk variant. Hon ropar hej när hon kliver in i tamburen och släpper ifrån
sig kassar, vantar, mössa och skidställ. Tillfreds och förväntansfull igen, hon
kan se fåtöljen och Vilhelms bakhuvud nicka takten till musiken. Vera börjar
belåtet packa in matvarorna, idag ska hon baka en paté… ”Kan jag hjälpa dig,
finaste? Inte ska du lyfta så tungt?” Hon vänder sig förvånat om och ser in i
ögon hon känner igen och ler varmt, tacksamt. Innan hon hinner svara, möta
honom, är han borta. Borta fastän han står kvar och undrar vad han gör där.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten